SERIE: Krisen i Grekland Inifrån - Del 6 - Slutet för Euron

Jag står utanför en bokhandel i södra Aten och fluktar in genom skyltfönstret. Där ligger en bok titulerad "ΤΟ ΤΕΛΟΣ ΤΟΥ ΕΥΡΩ” ("SLUTET FÖR EURON"). Överdriven titel, kan man tycka. Problem är väl till för att lösas? Jag minns själv att jag röstade "JA" för att Sverige skulle gå med i EMU en gång i tiden. JA-sidans praktiska argument lät lockande och visst – än idag går det knappast att förneka bekvämlighetsfaktorn med en gemensam europeisk valuta. Själv reser jag ofta mellan Sverige och Grekland och självklart vore det enklare om man slapp hantera både kronor och euro stup i kvarten. Men vad innebär egentligen EU-politikernas ihärdiga strävan att upprätthålla valutaunionen? Vad får det för konsekvenser?

I Europa finns det nu två politiska läger gällande eurons framtid. Ena sidan menar att det visst fungerar med en gemensam europeisk valuta, medan den andra hävdar att euron är ett stort fiasko och att det aldrig kommer att fungera. Vem har rätt egentligen? Ja, svaret är förstås att båda har rätt, fast baserat på olika antaganden. Ja-sidan har rätt om vi bara ökar EU-politikernas befogenheter och höjer centralmakten till nya nivåer. Nej-sidan har rätt om vi nekar EU-parlamentet dessa befogenheter och hellre behåller makten på hemmaplan.

Det råder ingen tvekan om var Merkel och Zarkozy stod i denna fråga. De talade om att eurokrisen skulle leda till ”mer Europa, inte mindre” (mer centralmakt alltså, inte mindre). Frågan är då vad miljonerna människor inom Eurozonen tycker? Är de beredda att släppa ifrån sig ytterligare makt till Bryssel? Åratal av centralstyre har åtminstone skapat omfattande beslutsunderlag att grunda sitt ställningstagande på. Man skulle kanske fråga sig vad EU-samarbetet egentligen tillfört för något positivt. Bättre sammanhållning i Europa – knappast! Smidigare att resa – ja det kan man ju inte förneka. Men när det gäller ekonomi och demokrati då?

Jordbrukspolitiken poppar genast upp i mitt huvud. Nästan halva EU:s budget går till allsköns produktionsstöd. Själv har jag mina rötter på landsbygden och har med egna ögon sett effekterna av EU:s jordbrukspolitik i Sverige. Bönderna lägger numera en ansenlig del av arbetstiden på att söka EU-stöd och tar ingen hänsyn till vilka grödor deras åkermark egentligen lämpar sig för, eller vad som verkligen efterfrågas. Av någon anledning skänker EU mest bidrag för näringsfattiga och rentav hälsonedbrytande grödor som sockerbetor, raps och vete. När det gäller demokratin så är det bara att observera svenska politikers jargong sedan EU-inträdet. De lutar sig alltmer tillbaka och skyller idiotiska beslut på Bryssel. "– Vi måste följa EU-direktiv", hör man allt som oftast. Med detta i åtanke – bör EMU-länderna verkligen eftersträva valutasamarbetets fortlevnad när följden är ökat Brysselinflytande?

Hur är det för Greklands del förresten – bör de klamra sig fast vid Euron till varje pris, eller damma av Drachman igen? Ja, om man får tro stenålderspartierna PASOK (Sossarna) och Nea Dimokratia (Moderaterna), samt tongivande grekiska mediaprofiler så vore ett återinförande av Drachman rena domedagen. Knäpper man på grekiska TV-nyheterna får man varje vecka uppleva nya och fantasifulla skräckscenarion om vilka ödesdigra effekter som kommer att drabba landet, skulle man avstå från euron.

Min fråga är då: Lever vi inte redan mitt i värsta skräckscenariot? Grekland har inte längre någon folkvald ledare, utan byråkratpampar som avlöser varandra på tronen. Samma sak händer i Italien och fler europeiska länder verkar stå på tur. En filosofisk fråga: När blir ett land diktatur? Är det först när man officiellt utnämner det ”diktatur” eller redan när ledarna inte längre är folkvalda? Är detta vad Angela Merkel menar med ”mer Europa”? Hur mycket är bekvämligheten med gemensam valuta värd egentligen – ska vi offra våra rättigheter för den sakens skull?

Vad skulle hända om Grekland hoppade av tåget? Ja, hela valutaunionen skulle förstås hänga i en än skörare tråd, men vad händer med Grekland som land? Tja, till en början blir det knappast guld och gröna skogar förstås. De nuvarande lånen gör ju att landet hela tiden hankar sig vidare ett tag till. Vid ett eventuellt uttåg ur eurosamarbetet konfronteras man med verkligheten. För Greklands del blir det en naturlig åtstramning som landets medborgare kommer att känna av ett tag framöver.

Men bara ett regelrätt tillbakadragande kan ge landet en ärlig chans att återfå fotfästet. Grekerna skulle nämligen ha sin egen valuta igen, som de kunde devalvera, vilket gör importen dyrare och exporten billigare. Som resultat kan den grekiska ekonomin bli konkurrenskraftig igen. Det har hänt förr och Argentina är kanske det bästa exemplet. Argentinarna devalverade peson år 2001 och gjorde därefter en rekordsnabb återhämtning. Varför inte Grekland?

Jag tittar vidare bland böckerna i skyltfönstret. Det finns en hel del titlar relaterade till eurokrisen. Till min förvåning verkar samtliga vara skrivna till Drachmans fördel. Är det kanske så att folket vänder TV-nyheterna ryggen och söker alternativa, mer sanningssökande informationskanaler? Efterfrågan brukar ju styra utbudet. En bok heter ”Μπορω και χωρις ευρω”, som betyder ”Jag kan även utan euron” och med de orden tänkte jag att vi avrundar veckans artikel.

Återkommer som vanligt nästa söndag. Hej så länge!

<< Tillbaka till artikelseriens huvudsida