SERIE: Krisen i Grekland Inifrån - Del 10 - En Världsvan Svenska i Grekland

”Livet i gamla världen” av Fredrika Bremer – bland annat innehållande en skildring av hennes tvååriga vistelse i Grekland – utkom i början av 1860-talet och betraktas fortfarande som en insiktsfull skildring av livet i dåtidens Grekland. Den här söndagen tänkte jag att vi bygger vidare på traditionen med ännu en världsvan svenska som informerar och lyfter fram intressanta frågeställningar om situationen i dagens Grekland. Anette Nordgren har förutom i Sverige, bott åtskilliga år i New York. Där fann hon lugnet undan stadens stress högst uppe i ett av World Trade Centers tvillingtorn. Idag bor hon sedan 25 år tillbaka i Aten, Grekland, där hon bland annat undervisar i svenska för Kapodistriauniversitetet och Svenska Skolföreningen. Lugnet undan krisens stressfaktorer finner hon numera i sommarhuset uppe i bergen. Jag träffade Anette för intervju en tisdagseftermiddag på Skandinaviska Kyrkans kafé i Aten.

Anser du dig ha god uppfattning om hur det grekiska samhället fungerar, samt hur människor i allmänhet har det?

Ja, det tycker jag. För det första är jag gift med en grek och bor i en grekisk familj. Jag talar grekiska, läser tidningar, tittar på TV och har grekiska vänner, så det tycker jag nog. Jag känner mig absolut delaktig i det grekiska samhället.

Ungefär när och hur blev du först varse om att Grekland befann sig i ekonomisk kris? Hade du någon föraning om att detta skulle hända?

Ända sedan jag kom hit 1987 har man förstått att ekonomin inte varit vidare bra i Grekland. Vi var ju helt klart fattigare, med Drachmer och lägre löner än resten av Europa. Sen kom det ju plötsligt ett uppsving, när vi fick Euron. Då blev det snabbt väldigt mycket bättre. Lönerna höjdes och vi skulle ha Olympiad. Allting blev positivare och man kände en starkare koppling till Europa. Men det kändes aldrig på riktigt. Det kändes lite farligt hela tiden, särskilt det där med Olympiaden. Det talades hela tiden om hur mycket det skulle kosta. Hur skulle vi klara detta som redan hade så svag ekonomi?

Att krisen var ett faktum blev man officiellt varse om strax innan förra valet, under våren 2009. Då började man prata på TV och i tidningar om hur illa det var och Papandreou lovade att vi visst har pengar och att allt kommer att lösa sig. Media tror jag på sätt och vis har piskat upp situationen. De har skrämt upp oss och man vet ju inte riktigt hur mycket som egentligen är sanning.

Följer du svensk mediarapportering angående krisen? Om ja, kan du nämna vilka kanaler? Vad anser du i så fall om innehållet och slutsatserna i denna rapportering?

Jo, jag följer med. Fast bara de senaste åren, tack vare internet. DN läser jag och lyssnar mycket på Sveriges Radio, bland annat P1 Morgon och Godmorgon Världen på söndagsmorgnarna. Jag tittar ibland på SVT:s Rapport och Aktuellt. DN har jag blivit väldigt besviken på ibland. De har ofta kommit med felaktiga uppgifter. Under en period för 2-3 år sedan var det en Greklandsexpert på DN som inte var värd namnet, för han hade fel i nästan allt han sa. Vi hade ju ”så höga pensioner, höga löner och så många bidrag och vi betalade minsann ingen skatt”. Allt var draget över en kam. Så jag tycker varken att innehållet eller slutsatserna har varit särskilt bra. Men det har faktiskt blivit något bättre, tycker jag. Kanske journalisterna har börjat prata med folk och fått en bättre bild av situationen. I början var rapporteringen minst sagt fruktansvärd.

Kan du nämna fler konkreta exempel på felaktigheter i rapporteringen?

Ja, det är just detta med pensionsåldern. ”Greker går i pension vid 50-årsåldern”. Men, det är ju bara en viss grupp och en viss försäkringskassa som gör det. Det gjorde ju knappast alla. Och sen var det ju ”alla bidrag vi hade”, men det var ju inte särskilt många som hade bidragen. Det var även tal om vår pensionsnivå – att vi hade så höga pensioner, men 75% av pensionärerna i Grekland har ju under 500 Euro i månaden och har haft det sedan länge. Det är ca 10 procent som har över 2000 Euro och ca 15 procent som har 1000-2000 Euro i månaden. Så det är ju betydligt lägre än i andra länder.

Och sen var det ju påståendena om att vi inte betalar fastighetsskatt. Och det störde mig också väldigt, för det gör vi ju visst. Just nu tror jag att vi betalar runt 6 olika fastighetsskatter. Men även innan krisen hade vi fastighetsskatt, för det kom ju på varenda elräkning. Löntagare och pensionärer betalar skatt – det kommer de knappast undan. Det dras ju direkt på lönen eller pensionen. Det var en så svartvit bild som presenterades.

Hur är det att leva mitt i en ekonomisk kris och hur märker man av den? Har ditt liv förändrats, eller andra människors i din omgivning?

Det är klart att man märker krisen. Livet förändras för de allra flesta, inte minst med alla lönesänkningar. I min familj har vi gått ner i köpkraft med ungefär 50%. Min man som är statsanställd lärare har gått ner ungefär 30% i lön, samtidigt som priserna har ökat. Han får inte heller semesterersättning som han brukade. Semesterersättningen kallades internationellt för den fjortonde lönen, men är egentligen inget annat än just semesterersättning. ”Den fjortonde lönen” är bara en dum benämning. Att gå ner i köpkraft med 50% är ganska mycket så det har absolut påverkat oss. Handla mat kan vi förstås fortfarande, men man tänker extra noga innan man köper något eller åker på semester, eller gör något som kostar pengar överhuvudtaget.

Vi har det trots allt fortfarande bra jämfört med flertalet. Jag har ju andra i min omgivning som verkligen har det svårt, t ex pensionärer. De har fått rejält sänkta pensioner. En del familjer har skickat sitt barn till en annan stad för att studera. Detta kostar cirka 800-1000 Euro i månaden och man kan ju inte bara låta barnet avbryta studierna. Jag har flera vänner som befinner sig i den situationen.

Krisen märks av på apatin som har infunnit sig. I början var ju folk arga, men nu har alla på något sätt sjunkit ihop. De känner hopplöshet och grekerna är ju inte sådana vanligtvis. Det brukar vara mycket liv i dom. Det tycker jag är sorgligast. Det är den där psykiska påfrestningen som många psykologer pratar om här på radion. Jättemånga människor mår fruktansvärt dåligt, främst av rädsla. De är rädda att förlora sina jobb. För en del har det redan hänt. De är utförsäkrade, har familjer och en del blir sjuka.

Radio- och TV-kanaler gör ett enormt jobb ihop med grekiska kyrkan. De samlar just nu in mediciner till olika gratiskliniker och en psykolog uttalade sig om hur viktigt detta är. De utsatta människorna måste känna att de kan få hjälp någonstans. De psykiska problemen tycker jag är värst. Jag ser ju det på mina studenter också. Många vill flytta utomlands. ”Det är ingen mening” - tycker de.

Själv får man hela tiden kämpa för att hålla det ifrån sig. ”Det ska inte påverka mig, det ska inte påverka mig”, får man upprepa för sig själv. Och jag har ju ändå en psykologisk fördel. Går det riktigt illa så finns en nödutgång åt mig, någonstans att åka. Det har ju inte grekerna – den känslan som vi svenskar har. Även om det kanske är svårt att flytta så finns bakdörren där och ger psykiskt stöd.

Krisen har sammanfattningsvis skapat väldigt mycket rädsla. Folk är rädda för att samhället ser så annorlunda ut. Det är mycket våld, många stölder, överfall och sådant som vi inte är vana vid i Grekland. Allt har gått väldigt fort.

Vad diskuterar människor omkring dig nuförtiden, dels greker, dels svenskar som är bosatta i Grekland? Är de oroliga för något? Hur tänker och agerar de generellt?

Man pratar inte om något annat – bara om krisen – bara om hur det ska gå. Även detta är förstås tröttsamt och det är ju än en gång media som till stor del ligger bakom. Hela tiden, varenda nyhetssändning så är det bara om Greklandskrisen. Ska vi vara kvar i Eurosamarbetet, eller inte? De flesta vill inte gå ur, men samtidigt känner folk sig uppgivna och maktlösa. Vi får ta en dag i sänder och försöka överleva, säger många.

Överlever gör vi ju, menar vissa. De äldre människorna har genomlevt både krig och annat och har överlevt. Men de vill ju inte uppleva det igen. Jag tänker på min svärmor som tycker att det här är fruktansvärt. Hon har redan genomlevt andra världskriget, inbördeskriget och militärjuntan. Juntan var väl okej, det var inte så farligt för dom. Men hon vill ju inte uppleva det igen och hon vill absolut inte att barnen ska gå igenom något sådant. Det är en form av psykisk press för henne.

När det gäller agerande så är det ett flertal svenskar som agerar genom att flytta. Många agerar genom att flytta ut sina pengar och det är ju också jättedumt för de tömmer Grekland på valuta. Det är förstås inte så bra, men folk är rädda.

Hur har släkt och vänner i Sverige reagerat på händelserna i Grekland?

Det har i princip berott på hur media har presenterat det i Sverige. I början var det väldigt många frågor. ”Nej, men så kan ni väl inte ha det? Nu får ni väl börja arbeta!”, hörde jag. Då blev man förstummad. De flesta greker jag känner har två jobb. ”Nu får ni väl ändå börja jobba” och ”grekerna måste vara lata”, fick man höra även från vänner och bekanta. Nära vänner och släkt har däremot bättre vetskap om hur vi har det. De vet hur mycket vi har jobbat och har varit på besök här. De går knappast på allt som står i tidningarna och det är ju ganska skönt. Min mamma som bor i Sverige blir alltid glad varje gång media skriver något vettigt. Då vill hon gärna peka på detta. Jag kan nog påstå att trenden har vänt den senaste tiden. Man känner att folk har större förståelse nu än de hade för två år sedan.

Vad anser du om omvärldens attityd till Grekland gällande den rådande situationen, dels politikers och medias, dels eventuella personer som du varit i kontakt med?

Attityden gentemot oss har varit väldigt tuff – inte minst i början. Det var som om det inte räckte att vi hade ekonomisk kris. Internationellt skulle vi dessutom bli smutskastade och nedtryckta. Det har gjort mig så fruktansvärt arg. Det politiker och media sysslar med är farligt. Det är ju ofta politikerna som kommer med sina uttalanden, utan att egentligen ha någon kunskap. De gör inte heller några ansträngningar för att stävja medias framfart. Visst har Grekland korrupta politiker och enorma strukturella problem, men det är ju inte allt. Man måste se till helheten.

Christine Lagardes uttalande för ca 2-3 veckor sedan var fruktansvärt. Hon tycker minsann inte synd om greker, utan tycker bara synd om barnen i Afrika. Vad är det för människor som kan uttala sig på det viset? Om ett grekiskt barn är hungrigt, då är det mindre farligt än om ett afrikanskt barn är hungrigt. Jag har själv varit med och samlat in pengar till Nigeria i 50 år och det har fortfarande inte blivit bra. Där ger vi miljoner och de har hur korrupta regeringar som helst, men det är okej för dom är det synd om. Små grekiska barn är det tydligen inte synd om. Det gör mig förbannad, för detta handlar om människor med påstådd kunskap, som reser och är världsvana. Då undrar man – varför gör de så här? Jag blir misstänksam. Som grek är jag van att ifrågasätta saker. Varför gör de detta? Attityden har varit fruktansvärd.

Ibland märker man ett visst stöd för Grekland. Problemet är att det ofta kommer från politiskt vänsterhåll, och blir tyvärr färgat av detta. Det är vänstern som tycker så. De pratar om att det är den ekonomiska politiken som är felaktig. Det kan man ju hålla med om utan att vara kommunist. Men ofta är det därifrån stödet kommer.

Politiker har många gånger varit oansvariga i sina uttalanden och media har bara hängt på. Det var tyska tidningar som på något vis satte igång karusellen. Bland annat Bild, tror jag det var. Det var särskilt en artikel som fick mig att tänka efter: Tänk om man byter ut orden grek och grekisk mot en annan kombination, t ex jude, judisk, eller muslim, muslimsk. Då skulle det bli ramaskri. Så får man inte göra, men det är på något vis tillåtet att säga att greker är lata eller greker stjäl. Men att säga att t ex en jude är lat eller en jude stjäl skulle man inte våga, varken i svensk eller tysk press, eller någon annanstans. Rapporteringen är sammanfattningsvis enormt oansvarig. Är det okunskap? Min fråga är hela tiden – varför?

Vad tror du ligger bakom den ekonomiska krisen och att Grekland befinner sig i sådant blåsväder?

För det första så har vi förstås ett internt problem. Varenda grek vet om att vi har fruktansvärt dålig administration. Jag vet inte om du själv minns detta, men i början av krisen var det faktiskt många som var positiva. ”Vad bra att det här händer! Nu kan vi kanske äntligen få någon ordning”. Folk har gett upp nu för det har ju inte blivit så. Vi är alltså medvetna om det stora interna problemet, men det kan ju inte stämma att lilla Grekland, 2% av den europeiska ekonomin, kan störta hela världsekonomin eller få Euron att falla. Det är ju så löjligt så det inte är klokt.

Grekland kanske är utvalt av en särskild anledning. Det har gått fem år med lågkonjunktur och grekerna överlever ganska bra fortfarande. Vi är ett land där folk har väldigt god privatekonomi och eget boende. Man kunde inte göra detta, t ex i ett land som Sverige, där folk är belånade till 80% på sina hus och kanske har studielån och billån och lever väldigt mycket med bankens pengar. Hade man plötsligt tagit bort alla bidrag, bett folk amortera av sina lån och sänkt lönerna med 30% – då hade Sverige varit på knäna inom 6 månader.

Sen ligger Grekland geografiskt illa till. Det är ju gränsen här. Det är Afrika, Europa och Asien som möts. Jag vet inte vad det är för spel, men det är något stort som pågår. Är det så att de ska dela upp världen igen, som Churchill, Roosevelt och Stalin gjorde på Jalta? Är det USA som vill ha bort Euron, är det Ryssland som vill ha mera makt, eller är det energifrågan? Hela Mellanöstern är ju i uppror. Vem är ledare i Libyen efter Kadaffi? Det är ingen som vet. Men vad har allt detta med Grekland att göra? Jag tror åtminstone inte att problemet endast beror på oss. Vi är en del av problemet, men inte kärnan. Det är något annat som ligger bakom. Något mer än det vi ser.

Hur uppfattar du Trojkan och deras metoder för att lösa krisen? Verkar åtstramningspolitiken leda utvecklingen i positiv riktning?

Åtstramningar i sig är nog inget negativt, men våra politiker har inte alltid gjort det rätta. Man sänker löner och avskedar folk utan eftertanke. Vad Trojkan egentligen vill är jag inte säker på. Jag tror inte att Trojkan är här för att lösa krisen. Jag tror inte att Trojkan är här för att hjälpa oss. Jag tror att de skickat sina gubbar som tjänar 30-40.000 Euro i månaden, som jobbar med våra gubbar på ministerierna som tjänar 1000 Euro i månaden, och genomför så kallade reformer.

De senaste dagarna fick jag höra att Reisenbach blev nedskickad för att hjälpa administrationen i Grekland. Han skulle rätta till alla kontor för att det skulle fungera bättre. Han sa efteråt att ”Nu har vi fått ner lönerna till 1990 års nivå och det var det vi ville”. Så slutade han meningen. Så det var tydligen inte fråga om att hjälpa oss effektivisera, utan meningen var att få ner lönenivåerna. Samtidigt hör man att IKEA är på väg hit. De ska starta produktion och flyttar ner folk hit. Siemens har produktion i Indien som kommer att flytta hit. Min väninnas man är på väg dit med anledning av flytten. Är det så att Grekland ska bli Europas nya Kina kanske?

Vad anser du om att en del av befolkningen motsätter sig åtstramningspolitiken som föreskrivs av Trojkan?

Svår fråga. Jag tycker många gånger att de har rätt. När man knappt kan försörja sig längre är det klart att man blir arg. Sen är det förstås enkelt att skylla problemen på andra. Men jag tor att grekerna är lika arga på egna politiker som andra länders och EU:s. Men att grekerna sätter sig emot ansträngningarna att modernisera och privatisera, tycker jag är lite konstigt. Det finns ju mycket som inte fungerar och som går med förlust år efter år. Bort med det! T ex de som jobbar på elverket och har haft höga löner och höga pensioner, samt billigare el. Dessa personer håller man ju inte med. Men den generella tanken att folk är emot förstår jag, för åtgärderna är inte rätt gjorda och situationen blir knappast bättre.

Det har nyss varit val i Grekland och en ny regering har bildats. Var det rätt partier som kom till makten? Kan detta innebära någon positiv förändring enligt din syn på situationen?

Nej, det tyckte jag inte, för det är ju samma partier igen. Kan det innebära något positivt? Har de äntligen förstått kanske? Man hoppas ju, men jag vet inte. De är så hårdhudade. Inför andra valet visste jag inte vad jag skulle rösta, för då skrämde de upp oss och sa att vi måste rösta på de dominerande partierna. Jag sa till min man att vi har haft en regering i 2,5 år som inte fattat rätt beslut, eller inte vågat fatta rätt beslut. Ska man då behöva rösta på dem ändå. Det är ju skrämmande att tvingas sjunka så lågt. När jag ser på den nya regeringen så blir man ganska bedrövad. Visst är det några nya ansikten, men det är på något sätt ändå gamla ansikten allihop. De är inne i gamet. Inget nytt och fräscht, utan samma gamla gäng om och om igen. Jag känner mig tyvärr inte särskilt hoppfull. Det är ju hemskt att säga så, men vad ska man göra.

Vad tror du skulle behövas för att få landet på fötter igen?

Vi kan inte ha någon våldsam revolution. Det skulle inte leda till någonting. Man behöver en form av mjukare revolution inifrån. Jag tänker på det partiet som jag röstade på. Det är ganska liberalt. Vad partiledaren sa tror jag var bra, men skulle han lyckas få andra med sig? Det är ju svårt att säga. På frågan om vad han skulle göra om han fick makten, svarade han så här: Vi måste få landet på fötter och vi måste göra något drastiskt. Vi måste förändra hela strukturen och hela tänket. Det första han skulle göra var att stänga alla försäkringskassor. Alla! Då blev samtliga åhörare chockade. Han hade räknat noga och kommit fram till att om vi stänger alla kontoren och låter personalen gå hem med 75% av sina löner så skulle vi spara 3 miljarder. Istället skulle vi då ha ett centralt system för alla. Med den metodiken ville han gå över hela systemet.

Det krävs någonting väldigt drastiskt. De politiska partierna måste kanske helt förändras i grunden, men det går ju inte över en natt. Åtgärderna som tas i Grekland görs för fort. Allt som har gjorts i andra länder, t ex avregleringarna i Sverige, har ju gjorts över en längre tid och inte under ett och samma år. Det går ju inte. Igår hörde jag på radion att de är arga på Trojkan. Vi har nämligen inte avskedat tillräckligt många statsanställda. Det står i tyska tidningar att vi minsann inte avskedat 150.000 anställda som vi borde. De förstår visst inte vad detta innebär. Hur ska vi kunna avskeda 150.000 människor rätt upp och ner? Vad ska de göra imorgon? Det går inte och ingen politiker skulle göra det i sitt eget land heller. Men det är lätt att säga till oss – avskeda 150.000! Ska de gå på gatan då, eller? Det tar tid. Vi behöver mera tid.

Jag tror att det är jättebra med europeisk inblandning, men på ett bättre sätt. Att våra politiker känner att de ha ögonen på sig är nog bra – något de knappast haft. Europa är ju ganska korrupt som helhet. Det är väldigt naivt att säga att Grekland har lurats. Var resten av Europa så dumma då att de gick på det? Det låter så absurt när man säger det. Är det ingen som har kollat siffrorna? Det har varit felaktigt agerande från bägge håll tycker jag. Men, det behövs tid och drastiska åtgärder. Tyvärr är det ingen som vågar och då riskerar det ju sluta med en junta. Kör man ett folk i botten som Tyskland efter första världskriget – då blir det väldigt lätt starka reaktioner. Jag förstår inte varför de agerar på detta sättet. Har de kanske en annan baktanke?

Har du några avslutande ord till läsarna av artikeln?

Ja, om de hör eller läser om Grekland, att de då försöker tänka lite längre. Att inte döma direkt, utan förstå att all mediarapportering är mer eller mindre vinklad och olika sanningshaltig. Det är väldigt sorgligt när folk tror att ”Jag kommer att få lägre lön bara för att grekerna är lata”. Det är så barnsligt att säga så. Vi ska betala för än det ena och än det andra. Jag tror att när t ex Borg och Merkel sitter och säger de här sakerna: ”Jaha, nu ska grekerna ha pengar igen och det kommer att kosta våra skattebetalare”. Då är det så mycket lättare för dom att säga: ”Tyvärr, vi kan inte höja lönerna”. ”Tyvärr, vi måste dra ner på det bidraget eftersom vi måste försörja andra länder”. Det är ju en väldigt användbar ursäkt för dom. Så man kanske ska tänka lite längre, större och vidare. Det är oftast inte så svart och vitt som det står i tidningen. Man bör fundera på om det kan finnas något annat bakom.

<< Tillbaka till artikelseriens huvudsida