Riskerna i gruvbolag

Det aktuella exemplet med järnmalmsbolaget Northland utanför Pajala, visar på den ökade risken en aktieinvestering innebär istället för en råvaruinvestering.

När man investerar i en råvara har man bara en prisrisk, där den enda risken är utvecklingen i själva råvarumarknaden. Investerar man dessutom direkt i den fysiska metallen, vilket förstås bara går att göra med de dyrare ädelmetallerna som guld, silver, platina och även palladium, så tar man inte heller någon motpartsrisk.

Från en del håll framförs investeringar i gruvaktier som ett alternativ till en investering i t ex guld eller silver, men aktieinvesteringar innebär att man köper på sig en lång rad ytterligare risker, som kan sammanfattas med bolagsrisk. Man köper även en företagsledning och styrelse, som likt i Northland kan visa sig mer eller mindre kompetenta i sina beräkningar eller sitt uppträdande mot marknaderna. Man köper ofta även skuldsättning i bolaget och inte sällan en risk för myndighetsbeslut. Det senare gäller speciellt i U-länder, där staten kan få för sig att förstatliga en färdig och lönsam gruva.

Nu går det förstås inte att investera fysiskt i järn, om man inte har mycket mark. Men den som har utrymme, t ex på en egen gård, kan faktiskt köpa på sig järnskrot och lagra för framtiden. Detta har faktiskt varit en mycket god investering de senaste tio åren.

Men trots höga priser på järn kan man misslyckas med en gruva idag.

Naturligtvis är det inte enkelt att analysera en råvara, men det är ännu svårare att analysera ett råvarubolag, som tillför en lång rad riskdimensioner som själva råvaran inte har - ledningsrisk, bolagsrisk, finansieringsrisk, myndighetsrisk, aktiemarknadsrisk mm.

Blanda inte ihop en investering i en råvara med en investering i relaterade aktier.