|
Uppfriskande läsning.
http://runeberg.org/nfca/0238.html
"Bland samtliga
nyttigheter var det metallerna, särskildt de
ädla, som visade sig bäst lämpade att användas
som allmänt bytesmedel: de voro allmänt och
starkt begärliga (speciellt som det yppersta
material för prydnader), de representerade
ett relativt högt värde i liten volym (sålunda
bekväma att transportera), de voro homogena,
de kunde delas hur mycket som helst utan
värdeförlust (sålunda lika användbara till små
som till stora betalningar), de voro relativt
oförstörbara (kunde utan olägenhet gömmas
hur länge som helst) och visade sig slutligen
därigenom ega en betydande värdekonstans, i det
de (t. ex. årligen) nytillkomna kvantiteterna
alltid voro små emot det under seklerna
ackumulerade förrådet. "
" Sådana penningar, som
icke representera eller komplettera ett förråd af
metallpenningar utan i stället uttränga dessa,
äro icke blott faktiskt allmänt bytesmedel och
lagligt betalningsmedel, utan göra också anspråk
på att vara värdemätare. Men åtminstone i det
fall, då förut gällande metalliskt hufvudmynt
ernår ett agio i pappersmynt, kan det sägas,
att det förra, ehuru utträngt som allmänt
omsättningsmedel af det senare, dock fortfarande
är den verkliga värdemätaren: om man också räknar
i enheter af pappersmynt, mätes dessas värde
alltjämt af den ur den allmänna omsättningen
utträngda metallen. Annorlunda ställer
sig saken i det fall, då pappersmyntfoten
aflöst en tidigare silfvermyntfot, sedan
präglingen af silfvermynt, på grund af
silfrets depreciering, spärrats: man har då en
s. k. fri valuta, hvarvid olika meningar kunna
råda om hvad som egentligen är värdemätare."
|
