Presstödet är enligt mig en allvarlig inskränkning av yttrandefriheten. Anledningen till detta är tvåfaldig.

Varje skattekrona som går till presstöd (under 2011 uppgick beloppet till 495,6 miljoner kronor) tas ur den privata sektorn. Varje krona som går till en tidning för att stödja en åsikt hade annars gått till ett annat ändamål.

Dessutom innebär den statliga utdelningen av bidrag per automatik att medlen styrs till vissa ändamål. Tidskrifter som anses "anstötliga" eller inte förespråkar "demokrati" ges inga pengar. Att tro att statens dirigering av skattepengar leder till "fri" press är värre än naivt. Pengar och pressfrihet är som kropp och sinne. Den ena är kopplad till den andra, och den som kontrollerar plånboken kontrollerar vad som skrivs i tidningen.

Att statlig inblandning medför att statliga "sanningar" uppmuntras och motståndarna tystas ned borde ha blivit övertydligt i och med klimat"forskningen".

Storleken på bidragen eller på mottagarna är i sammanhanget irrelevant. Det är principen om yttrandefrihet som bör försvaras.

Kan inte annat än instämma. Dessutom har ju tidningar och böcker en lägre moms. Man kan ju tycka vad man vill om skatt, men att Expressen och Aftonbladet skall få skattesubventioner är enligt mig ren idioti.

Tyvärr skulle förslag om reformeringar mot en friare press vara lika med politiskt självmord. Så ingen etablerad politiker vågar prata om det.

Precis, det är politiskt självmord eftersom att man får hela journalistkåren på sig.

Det här märktes ju av rätt starkt när Cecilia Stegö-Chiló blev utnämnd till kulturminister. Ryggradsreflexen hos varje skattesubventionerad kulturarbetare gick igång omedelbart och började ett drev utan dess like. Att hennes ovilja att betala TV-licensen fick sådana proportioner säger ju allt om stämningen i journalistkåren.

Jag kan bara föreställa mig skräcken i ögonen på deltagarna i de redaktionsmöten som avverkades den 6 oktober 2006, när hon utsågs.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ett-utmanande-val_358962.svd

Nu finns det ju faktiskt en och annan "kritisk" tidning som får pressstöd men det faller ju inte precis PK på läppen.

Regeringen har beslutat tillsätta en utredning angående presstödet. Ordförande för kommittén blir Justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, professor i medierätt, och senast den 31 augusti 2013 ska utredningen vara klar.

"Enligt tidningen Journalisten är den parlamentariska kommitténs uppdrag att: ”Analysera om det är möjligt och ändamålsenligt att som förutsättning för statligt stöd ställa krav på respekt för demokratins idéer eller på annat sätt säkerställa att statligt stöd kan motiveras ur demokratisk synvinkel.”"

http://www.nationellidag.se/visa/default.asp?dokID=1713&q=presst%F6d&x=0

Ja, det borde väl gå bra kan man tycka. Kina gör väl redan så?
Tidningar som inte respekterar kommunismens idéer lär inte få mycket presstöd i Kina.

Att utreda presstödet med den premissen kommer inte att leda till någon förändring eller förbättring. Om utredaren skulle nå slutsatsen att endast politiskt korrekta tidskrifter ska få stöd kommer det medföra att endast center-vänster-inriktade skrifter får stöd, vilket utgör censur.

Om han istället når slutsatsen att alla tidskrifter ska få presstöd utan förbehåll kommer tidsskrifter att subventioneras medan icke-tryckta medier missgynnas, vilket utgör en snedvridning av konkurrensen.

Den principiella frågan som borde diskuteras är snarare om det över huvud taget är lämpligt att ha presstöd, eller ett statligt kulturråd över huvud taget. Det enda som skapas av statligt finansierad kultur är en kulturelit som kan sko sig på skattepengar och spela upp föreställningar för nästan tomma salar. (Per definition skapar inte statsfinansierade kulturabetare konst som folk vill se, om de vore så kommersiella skulle de inte söka statliga pengar.)

Det ideala enligt min mening vore att samtliga publikationer endast får ha én intäktskälla - prenumeration.
Innehållet påverkas då främst av läsarna som "röstar med plånboken".
Liksom när man får nytta av att läsa en bok som är så upplysande att man gärna betalar för den.

I ett sådant scenario inskränks storfinansiärernas inflytande över pressen i form av reklamfinansiering, korporativt ägande eller politisk kontroll. Deras gratistidningar försvinner, och därmed ett av de medel med vilka de styr massorna i önskad riktning.

Bara drömmar förstås.