Sverige är ochså BANKRUTT!!
Svenska bankers skulder: 11 900 miljarder Banker i Sverige har lyckats skaffa sig en särställning som gör att vi aldrig jämför dem med andra företag, inte minst när det gäller deras risktagande, trots att det i högsta grad kan vara relevant. Här lite bonusinfo. De färsta boksluten för de fyra svenska storbankerna Swedbank, SEB, Handelsbanken och Nordea visar på samlade tillgångar (utlåning) på 12 500 miljarder kronor. Det samlade aktiekapitalet i samma banker är 565 miljarder kronor. Det motsvarar att varje krona i kapital är belånad 22 gånger, eller att 95,5 procent av tillgångarna finansierats med lån. De totala skulderna är därmed 11 935 miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges BNP 2011 var cirka 3 500 miljarder. Uttryckt på ett annat sätt: det räcker med att bankernas tillgångar sjunker i värde med 4,5 procent för att hela aktiekapitalet ska vara utraderat och banken gå omkull (i praktiken är bankrutten ett faktum redan vid ett par procents förluster eftersom bankernas möjlighet att låna då stryps, fast då har staten förstås redan hunnit gå in). Inom EU är bankernas totala tillgångar 47 000 miljarder euro, vilket motsvarar 366 procent av BNP. (Det motsvarar över 400 000 miljarder kronor, svårt att förstå men sant). Krockkudden för denna utlåning, eller kapitalandelen, är i genomsnitt strax under 5 procent, enligt Bank of International Settlements. Så här tycker förstås inte bankerna att vi ska resonera. För vanliga företag är det svårt att prata sig ur en svag balansräkning men banker får räkna på sitt eget speciella sätt. När det gäller bankernas utlåning får de nämligen justera för risken, enligt principen att det är skillnad att låna ut en hundralapp till H&M-Persson eller till en okänd man i slokhatt utanför Systembolaget. Detta kallas för riskvägda tillgångar på bankspråk. Tillexempel har Handelsbanken totala tillgångar på 2 388 miljarder. De riskvägda tillgångarna enligt de så kallade Basel-reglerna är dock bara 1 000 miljarder enligt den senaste rapporten. Om de svenska bankerna skulle ha motsvarande 25 procent av sin utlåning i eget kapital, som professorerna Anat Admati och Martin Hellwig föreslår, skulle det betyda att det skulle behövas 2 560 miljarder kronor i nya pengar. Vilket sätter årets stora utdelningar i ett litet annat perspektiv. Orimligt? Tja, det vore faktiskt bara en återgång till hur det en gång var. På 1800-talet var det inte ovanligt att bankerna hade så mycket som 50 procent i eget kapital. På den tiden bar nämligen ägarna fullt ansvar för alla förluster, konstaterar Andrew Haldane, ansvarig för avdelningen för finansiell stabilitet på Bank of England i den här rapporten. Och i början av 1900-talet var nivån över 20 procent. Sedan dess har det gått stadigt utför, i takt med att statens skyddsnät blivit allt större och bankerna kunnat ta större risker med vetskap om att de blir räddade. Något som framgår tydligt av följande diagram ur en annan rapport av samma Haldane. En effekt av detta är att avkastningen på bankernas kapital stigit kraftigt. Liksom ersättningarna till direktörerna. Ett problem med detta är att aktieägarna i praktiken står för cirka 5 procent av den totala risken i en bank, men får hela vinsten. Resten hamnar i knät på skattebetalarna. Om detta har jag skrivit bland annat här. Intresserade rekommenderas att läsa den här rapporten där Anat Admati är medförfattare.
Uppgifterna är hämtade från ett annat forum.Ett bra beslutsunderlag för för våra investeringar tycker jag.

Var det inte det här Cervenka skrev om på SVD?

Precis som Cervenka försöker komma fram till så är den statliga insättningsgarantin själva roten i de ostabila finansiella systemet vi har idag. Genom att dem stora bankinstituten vet om att dem kommer bli räddade av staten så kan dem ta på sig högre risk för att få en ökad vinst. Vad den statliga insättningsgarantin också gjorde var att de minskade risken för "bank-runs". Folket visste nu att de spelade inte någon roll vilken bank dem använder för även om dem skulle förlora alla pengar så skulle staten rädda dem. Detta medför att folk idag gör mer undersökning när dem köper en platt-tv än när dem väljer bank som ska ta vara på deras rikedom.

En av dem första sakerna som måste göras för att få ett stabilt system är att staten ska sluta garantera insättningar på banken. Det enda som behövs i en fri marknad för att hålla de så stabilt som möjligt är risken att förlora dina pengar. Hade folk vetat om att de är deras egna pengar som banken investerar och dem kan försvinna så hade vi sett ett mer stabilt system. Bankerna skulle inte kunna ta dessa stora riskerna för de handlade om deras egna pengar, så dem skulle vara tvungna att väga risken mot vinsten. Det hade också skapats efterfrågan på olika sorters banker där en bank kanske tar lägre risk och på så vis blir vinsten mindre eller vice versa. Men nu hade individen fått välja själv mellan mängden potentiell vinst och mängden risk. Vi hade heller inte haft ett helt finanssystem som agerar riskfyllt utan risken skulle vara förvarad på en viss bank eller ett visst sorts bankkonto där folket hade vägt denna ökad risk mot vinsten dem kunde göra.

Även om den statliga insättningsgarantin säkert var skapad med goda anledningar så har de medfört att bankerna kan ta bort riskbedömningen, eftersom dem kommer bli räddade av staten, och kan gå för så mycket vinst som möjligt vilket är dem affärerna med högre risk.
Staten bör gå ur de ekonomiska systemet och sluta säga att dem kan rädda alla som förlorar pengar. Först och främst så kommer dessa pengarna komma från folket på ett eller annat sätt. För de andra har de gett banker och investerare incitamentet att agera med maximal risk för maximal vinst.

Stabil ekonomi = rädslan att förlora dina pengar.