Penninginflation genom historien: Del 1 - De svenska nödmynten

Stater har i alla tider av olika anledningar försökt expropriera folkets tillgångar. I synnerhet gäller detta när en stat nödsakas att bedriva krig. I vissa fall har det handlat om att värja sig mot yttre angrepp, men många gånger har det rört sig om kungahusets och adelns vilja att erövra nya landområden. Att vidga statsmaktens gränsområden gav inte bara tillgång till mer naturresurser utan även ett större invånarantal som man således kunde beskatta. Kanske för att bedriva ännu fler krig? Allt detta ökade konungarikets och den landägande adelns rikedomar.

Men man kunde bara beskatta befolkningen till en viss gräns. Gick man över smärtgränsen fanns det en risk att man förargade den stora massan som då vände sig emot konungen och adeln. Man ville ha folket på sin sida i högsta möjliga mån. För att citera Karl XIV Johan: "Folkets kärlek, min belöning."

I denna artikelserie tänkte vi kolla lite närmare på hur man under historiens gång har gjort för att smygbeskatta folket då man inte kunna höja skatten mer. Det klassiska sättet att göra detta har varit genom monetär inflation, det vill säga att staten trycker pengar som sedan spenderas ut i samhället. Men för några hundra år sedan, då guld och silver i stor utsträckning ansågs vara den ultimata formen av pengar, var det svårare att finansiera militära operationer med hjälp av penninginflation. Detta då man omöjligt kan prägla fler guld- och silvermynt utan att först gräva upp dessa ädla metaller ur jorden. 

Nödmynt

En metod som man provade under Karl XII:s regeringstid var att prägla en slags kreditmynt som man kallade ”nödmynt”. Valutan kallades på den tiden för "daler silvermynt". En daler silvermynt motsvarade ungefär 25,59 gram silver. Karl XII spenderade största delarna av sin regeringstid i fält med att försöka försvara det svenska stormaktsväldet som etablerats under 1600-talet. Då krigföring är och var en kostsam historia var man tvungen att vara uppfinningsrik för att kunna finansiera det militära. Runt år 1715 behövde kungen 40 miljoner daler silvermynt för att finansiera ett krig mot Norge. Kungens rådgivare Georg Heinrich von Görtz fick i uppdrag att lösa detta i bästa mån möjligt. Görtz kunde inte beskatta folket mer då smärtgränsen var nådd. Istället valde han att dra alla silver- och kopparmynt ur cirkulation. Istället gav man ut något som kallades ”mynttecken” eller ”nödmynt”.

756 gram blev 4 - 8 gram 

Ett nödmynt är ett mynt där det nominella värdet på myntet är större än metallvärdet. Det nödmynt vars utgivning Görtz ansvarade för hade en vikt mellan ca. 4 - 8 gram koppar och motsvarade en daler silvermynt. Detta trots att silvervärdet i en daler silver egentligen motsvarade 756 gram koppar. 

Totalt gav man ut ca. 10 olika mynttecken eller ”nödmynt”. De fick namn som ”Färdig”, ”Flink”, ”Hoppet” och ”Merkurius”. Ingen av mynten bar konungens namn eller kronans emblem. De hade inte heller någon specifik löptid, men tanken var att staten så småningom skulle lösa in mynten till sitt ursprungliga värde.

Krigsfinansiering krävde förutom införandet av nödmynt att man även lånade pengar utomlands. Därför ville Görtz öka landets kreditvärdighet som hade dalat på den internationella marknaden sedan 1700-talets början.  Genom att dra in silver- och koppardalerna och ersätta dessa med nödmynt fick staten in en ansenlig del ädelmetaller som kunde användas som säkerhet för lån till krigsmateriell utomlands.

2 miljoner blev 20 miljoner

Ett sätt att upprätthålla svenska statens anseende var att begränsa antalet nödmynt som gavs ut. Görtz hade räknat ut att om man inte gav ut fler än 2 miljoner nödmynt skulle metallvärdet av de mynt man tog ur cirkulation motsvaras av nödmyntens värde och därmed skulle statens anseende upprätthållas och lånegarantier kunna ges.

Sagt och gjort begav sig Heinrich von Görtz utomlands för att inhandla krigsmaterial. När Görtz väl var utomlands passade kungen på att beordra att ytterligare 12 miljoner nödmynt skulle präglas. Detta utan Görtz vetskap. Runt 1718 hade det totalt getts ut ca. 20 miljoner nödmynt. Detta är att jämföra med de från början planerade 2 miljoner nödmynten. Den stora mängden cirkulerande nödmynt innebar att de flesta mynt inte längre hade någon som helst backning av silver vilket ledde till att de började sjunka i värde. Snart ville ingen acceptera dem som betalning och systemet med nödmynten kollapsade.

Trots att Görtz var den som stod för det i sammanhanget någorlunda sunda ekonomiska tänkandet (då han var den som ville begränsa utgivningen av nödmynt och återställa rikets kreditvärdighet utomlands) fick han skulden för nödmyntsystemets kollaps. Den 19 februari 1719 dömdes Georg Heinrich von Görtz till döden och avrättades.

Historien förtäljer inte i detalj om det verkligen var von Görtz som ursprungligen kläckte idéen med nödmynten. Vissa källor tyder på att Görtz var medveten om riskerna med denna typ av expansiva penningpolitik och att han därför var kritisk till att ge ut nödmynt. Ett sista desperat försök att rädda Sveriges krigsfinanser misslyckades och denna inflationära period markerar slutet på Sveriges stormaktstid.

Krig leder till smygbeskattning i form av inflation

Görtz försök att ge ut nödmynt i en begränsad omfattning misslyckades dock eftersom vår kära konung Karl XII inte kunde hålla fingrarna bort från syltburken när von Görtz var utomlands. Det är oftast under eller efter krigsår som de värsta inflationsscenariona utspelar sig. Anledning till detta är att de flesta stater är beredda att ta till vilka åtgärder som helst för att stå på den vinnande sidan i ett krig. Detta innefattar att finansiera kriget genom penninginflation - som i fallet med nödmynten - eller genom att skuldsätta sig långt över vad som är normalt. Bankirer har traditionellt varit välvilliga till att låna stater i krig pengar då man kunnat begära villkor och räntenivåer som är mer fördelaktiga för långivaren än vad som är normalt. Stater har inte sällan bättre kreditvärdighet än privata långivare då staten har ett våldsmonopol genom vilket man kan driva in kostnaderna för räntebetalningar via skattsedeln. 

Folket är som vanligt de som får lida mest och som belastas hårdast i krig. Både i form av mänskliga och finansiella förluster.