Om guld och att återgå till gamla ideal

Som så ofta är fallet med politiker eller tjänstemän/statsmän på högre positioner så börjar de inte sällan sin karriärbana med en politisk övertygelse om att verka för samhällets och/eller individens bästa. Deras starka idealism ter sig tillsynes oomkullrunkelig men för att verka för det praktiska genomförandet av sina ideal ger de sig in i politiken eller någon närliggande arena. Allteftersom tiden går verkar den en gång så idealistiske tjänstemannen eller politikern nu ha tagit vissa avsteg från sin en gång så starka övertygelse. Som politisk dignitär eller högt uppsatt tjänsteman; ordförande, departementschef, generaldirektör, eller vad det nu kan tänkas vara, har personen i fråga blivit institutionaliserad och rör sig nu inom ramarna för vad som ses som allmänt accepterat och rimligt. Idealen har lagts på hyllan, i alla fall tillfälligt. 

Det mest aktuella exemplet på detta är sannolikt regeringsbildningen efter det senaste riksdagsvalet där det socialdemokratiska partiet fick 31.01% av rösterna och därmed blev största partiet. Socialdemokraterna valde kort efter valet att initiera regeringsförhandlingar med Miljöpartiet. För att Miljöpartiet skulle få ingå i någon form av regering med Sossarna tvingades de till vad många bedömer som ganska kraftiga eftergifter. Bland annat gav man efter och öppnade upp för nya JAS-plan samt väggbygget i mångmiljardklass känt som förbifart Stockholm. Det före detta språkröret Birger Schlaug uttryckte sin besvikelse över eftergifterna på sin blogg där han, som numera politiskt inaktiv, öppet kan uttrycka sina rakryggade åsikter utan att behöva ge sig hän åt politiskt räv- och rackarspel. Förslaget från Schlaug var att ändra namn till Meningslösa Partiet.

Åter till gamla ideal 

Hur det än blir med eventuell namnändring för Miljöpartiet är det intressant att se vilka eftergifter den en gång så idealistiske politikern är beredd att göra för karriär och makt för att sedan, när den politiska karriären är över, som i fallet med Birger Schlaug, återigen återfå sin ryggrad och åberopa gamla ideal.

I det här avseendet avviker en av våra genom tiderna mest kända centralbankirer knappast. Alan Greenspan förespråkade på 60-talet ett fritt penningsystem med guld som bas, något han tydligt klargör i artikeln “Gold and Economic Freedom”. Att Greenspan haft en vurm för guld, som han sedan släppte till förmån för karriär som centralbanskchef, är något vi skrivit om tidigare här på Liberty Silver i artikeln “Guldmyntfotens falska förespråkare”. Under sin tid som centralbankschef för Amerikanska Federal Reserve sidsteppade Greenspan sina ideal ordentligt och antog en “pragmatisk inställning”. Under 90-talet medverkade han till att hålla räntorna artificiellt låga vilket ledde till dot-com-bubblan och i förlängningen den ännu värre subprime-krisen. 

Efter sin tid som centralbankschef har Greenspan gjort avbön och sagt att hans easy-money-policy hjälpte till att skapa de finanskriser som uppstod. Han verkar även har återgått till sina gamla ideal där han höll guld som den ultimata formen av pengar. Så sent som för knappt två veckor sedan publicerades en artikel på Foreignaffairs.com i vilken Greenspan diskuterar förmodade anledningar till Kinas stora inköp av guld. I artikeln hyllar Greenspan ännu en gång guldet som det ultimata betalmedlet och utsläckare av skuld. 

"gold has special properties that no other currency, with the possible exception of silver, can claim. For more than two millennia, gold has had virtually unquestioned acceptance as payment. It has never required the credit guarantee of a third party. No questions are raised when gold or direct claims to gold are offered in payment of an obligation; it was the only form of payment, for example, that exporters to Germany would accept as World War II was drawing to a close. Today, the acceptance of fiat money -- currency not backed by an asset of intrinsic value -- rests on the credit guarantee of sovereign nations endowed with effective taxing power, a guarantee that in crisis conditions has not always matched the universal acceptability of gold."

Guldets säkerhet och likviditet kan precis som Greenspan säger inte mäta sig med någon form av fiat-valuta eller statspapper. Ingen vettig stat skulle vägra att få betalt i en helt skuldfri tillgång som inte är någon annans skuldförbindelse. Guld är just detta - den ultimata formen av likviditet. 

Flodvåg av skuld

Brittiska the telegraph uppmärksammade nyligen en rapport som fastslår att den accelererande globala skuldökningen riskerar att hämma tillväxten samtidigt som betalningsinställelser och konkurser är något som skymtas vid horisonten - både för privatpersoner, företag och individer. Om inget snart görs kommer världsekonomin dränkas under en flodvåg av skuld.

Den tragiska sanningen är förstås att inget av det som behöver göras för att minska skuldsättningen kommer att göras. Räntor skulle behöva höjas, penningstimulanser minskas och sparande stimuleras så att det bildas kapital som kan riktas mot investeringar i realekonomin. Finanssektorn behöver krympa till den servicesektor för realekonomin den är tänkt att vara. Banker och finansinstituts roll ligger i att hjälpa till att allokera kapital till dit det skapar mest värde i realekonomin. Men av anledningar tidigare redogjorda för kommer detta aldrig att ske. Priset som politiker på maktposition skulle få betala anses för högt och därmed pekar allt på att skuldsättningen kommer att fortsätta skena.

Av samma anledning som både Greenspan och Åsa Romson ger vika och släpper sina kärnfrågor till fördel för maktens korridorer, av samma anledning kommer politiker i maktposition ha mycket svårt att göra det som krävs.

Ultimata försäkringen

En av de få riktiga försäkringarna mot en kommande skuldkollaps är att placera åtminstone en del av sina besparingar i en av de få tillgångar som inte är någon skuldsedel och som dessutom har en 5000-årig historia som värdebevarare och pengar -  guld och silver.