G&S: Del 62 Den amerikanska statsskulden

Den amerikanska statsskulden är i skrivande stund 14,3 biljoner (14 300 000 000 000) dollar. Denna skuld ökar i årlig takt med minst 1 biljon sedan 2008, och har ökat med minst 500 miljarder årligen sedan 2003. Underskotten i statens finanser närmar sig nu en kritisk punkt där räntebetalningar motsvarar minst tio procent av den federala budgeten. I de budgetförhandlingar som fördes under stor dramatik under augusti månad i år höjdes det så kallade lånetaket i två steg med 2 400 miljarder dollar. Denna summa är stor nog på egen hand, men täcker bara de amerikanska underskotten under ett och ett halvt år. Hur kunde USA, världens största och mest avancerade ekonomi, hamna i en sådan prekär situation? Denna artikel är inte tänkt att ge en fullständig bild av orsakerna till underskottet, utan tänker enbart göra nedslag i de viktigaste faktorerna.

För att se orsakerna till budgetunderskottet så är en historisk tillbakablick nödvändig. Fram till 1970-talet hade USA en sjunkande statsskuld som andel av BNP (som lägst cirka 40 %), efter att ha haft en extraordinärt hög statsskuld under och efter andra världskriget på grund av de lån som togs upp för att finansiera krget. Efter 1980 började den dock stiga, och ökade med ett avbrott på 90-talet till 60 % av BNP fram till 2007. Utvecklingen har under de senaste tre åren accelererat, där skulden som del av BNP har ökat från 65 % till 100 %, i absoluta tal närmare 4 biljoner dollar. För att förstå de underliggande orsakerna vänder vi oss först till den långsiktiga aspekten: välfärdsprogrammen som funnits på plats under ett antal decennier.

Långsiktiga orsaker: Välfärdsprogrammen

År 1965 utökades socialförsäkringarna (Social Security Act) kraftigt och påbörjade de program som nu upptar nästan en fjärdedel av budgeten: Medicare och Medicaid. Den moderna välfärdsstatens program inleddes med relativt frikostiga utbetalningar som inte syntes mycket i statens budget, eftersom befolkningen var ung och till stor del hälsosam. Betalningarna utökades dock under 70-talet våldsamt, särskilt eftersom politiker under valår gärna utökade utbetalningarna när systemet uppvisade överskott. Senare, från och med 1980-talet, skedde de flesta justeringar i programmen under åren mellan val, eftersom de innebar skattehöjningar och nedskärningar.

I socialförsäkringarna ingår även arbetslöshetsersättning och socialbidrag, samt matkuponger och andra understöd. Detta, sammantaget med statliga kostnader för sjukvården, uppgår numer till 43 % av den federala budgeten (för år 2010), och denna andel ökar ständigt. De framtida åtaganden (en. liabilities) som har utlovats är nu smått otroliga 100 biljoner dollar. Dessa välfärdsåtaganden har utökats kraftigt under de senaste tio åren.

På kort sikt: Räddningspaket och stimulansåtgärder

De amerikanska räddnings- och stimulanspaketen har till dags dato kostat 4,7 biljoner dollar, men har en potentiell kostnad på mellan 7,4 och 13,9 biljoner. (De högsta siffrorna antar att alla program kommer att utnyttjas maximalt, vilket inte nödvändigtvis behöver ske.) Som en jämförelse var den totala inflationsjusterade kostnaden för den amerikanska inblandningen i andra världskriget 3,6 biljoner dollar, vilket gör de statliga räddningspaketen till det dyraste projektet i USAs historia. Dessa pengar måste hämtas från någon källa, och en betydande del av beloppet finansieras genom upptagna lån. Orsakerna till det svällande underskottet är till cirka 40 % beroende av utgiftsökningar, medan cirka 30 % beror på reducerade skatteintäkter beroende på konjunkturnedgången, och cirka 30 % på ofinansierade skattesänkningar. Utan utgiftsökningarna under de senaste tio åren hade konjunkturnedgången från och med år 2008 inte lett till någon ökning av statsskulden över huvud taget, även om de ofinansierade skattesänkningarna räknas med.

Lösningsförslag och ”politics as ususal”

De framlagda förslagen för att minska underskotten säger mycket om hur politiken i Washington D.C. fungerar, men erbjuder inte mycket till en verklig lösning på de ekonomiska bekymren. Det explicita tidsperspektivet för lösningsförslagen; fram till nästa presidentval år 2012, visar hur pass hopplöst djupt rotade de lånefinansierade välfärdsprogrammen har blivit i USA, och hur liten politisk vilja som finns att lösa problemen på riktigt. Ett par aspekter av de nyligen framtagna sparpaketen är värda att belysa.

För det första genomför man specifika nedskärningar på 917 miljarder dollar under en tioårsperiod, och lämnar 1500 miljarder dollar i nedskärningar till en kommitté. Om historien ger någon vägledning så vet de flesta att det inte kommer bli mycket av dessa framtida nedskärningar, precis som tidigare försök att balansera budgeten. Däremot är alla potentiella skattehöjningar (maskerade som ”översyn av skattesystemet”) högst reella och är, precis som utgiftsökningar, svåra att ta bort. Detta visas av det senaste förslaget för att balansera budgeten, vilken innehåller mindre nedskärningar i välfärdsprogrammen och större i militären, samtidigt som skattehöjningar är det största inslaget. Varje federalt program skapar en intressegrupp som verkar för att programmen ska fortsätta.

För det andra består en betydande del av ”nedskärningarna” av att man avstår från att höja utgifterna i den planerade takten. De omedelbara nedskärningarna är dessutom närmast obetydliga. Av 917 miljarder dollar består endast 22 miljarder av besparingar under 2012, vilket framstår som ett avrundningsfel i en statsbudget på cirka 3 700 miljarder dollar. Dessutom bygger de planerade ”nedskärningarna” på högst optimistiska antaganden om ekonomisk tillväxt.

Beroendet av lån

Problemet för en överbelånad privatperson inte är att han inte kan få nya lån, utan hans vårdslöshet med pengar. På samma sätt är inte USAs problem politiskt motstånd mot skattehöjningar, utan de besinningslösa, och ständigt stigande, utgifterna. Genom att höja skuldtaket utan allvarligt menade försök att genomföra budgetnedskärningar (som till stora delar består av skadliga subventioner, bidrag och välfärdstransfereringar) visar de amerikanska politikerna ingen vilja att undvika den större kris som kommer att utlösas vid nästa hotande betalningsinställelse.

Härmed inte sagt att den amerikanska staten på mycket kort sikt inte måste ta upp nya lån. De löpande intäkterna täcker nämligen bara 60 procent av utgifterna, och en omedelbar minskning av utgifterna med två femtedelar är ingen realistisk väg ur denna kris. Det är dock en abslout nödvändighet att genomföra utfasningar av hela statliga välfärdsprogram inom kort för att de amerikanska statsfinanserna ska klara sig på sikt. Samtidigt måste de pågående räddningspaketen avslutas för att tillåta en ekonomisk kontraktion och nollställning innan en hållbar återhämtning kan inledas.