G&S: Del 65 Guldmyntfotens falska förespråkare

Bakgrund

Den synnerligen inflytelserike Alan Greenspan var mellan åren 1987 och 2006 chef för den amerikanska centralbanken. Från att ha förespråkat en hundraprocentig guldmyntfot, gick han till att arbeta för ett fiat-system. För en läsare av essän ”Gold and Economic Freedom” från år 1966 är det lätt att förbluffas av hur långt ifrån detta lysande alster Greenspan faktiskt arbetade under 25 års tid. På senare år, efter arbetet för centralbanken, har han tagit avstånd från sitt förespråkande av guldmyntfoten, vilket har gett dess kritiker vatten på sin kvarn. Om en av guldmyntfotens främsta förespråkare har bytt åsikt, måste detta innebära att något är fel med åsikten, enligt denna logik. Hur gick detta till?

Greenspan arbetade under 30 år, mellan år 1955 och 1987, som rådgivare på Townsend-Greenspan & Co., en ekonomisk konsultbyrå. Han var dessutom involverad i opinionsbildande arbete, och hade ett samröre med Ayn Rand, som bland annat förespråkade en fri ekonomi, det vill säga kapitalism. Det intellektuella arbete som Greenspan utförde under 1960-talet var inte obetydligt, och många slutsatser som dras i hans ovan nämnda verk är högst insiktsfulla. När Greenspan tillträdde chefsposten på Federal Reserve hade hans inställning till statliga interventioner i ekonomin dock förändrats radikalt. Den centralbank som han hade förkastat under sin ungdom arbetade han nu för.

Det är därför intressant att ställa frågan: hur kan det komma sig att Greenspan, intellektuellt sett, kunde ta sig från förespråkandet av en guldmyntfot och en fri ekonomi, till att förespråka olika former av regleringar och att centralbanken skulle finansiera välfärdsstaten? En ännu mer intressant fråga är: hur kan han kombinera sitt förespråkande av fria marknader idag med förespråkande av centralbankens interventioner?

Greenspan överger sina idéer

För att få svar på frågorna är det nödvändigt att titta närmare på hur hans handlingar skiljer sig från hans (påstådda) stöd för en fri ekonomi. Under 1960-talet och framåt verkade Greenspan för kapitalism. Detta innebär att statens aktiviteter är frånskilda ekonomins, utan undantag. En förutsättning för detta, menade Greenspan, är att penningsystemet är fritt, vilket av nödvändighet innebär en guldmyntfot (ingen privat bank skulle kunna ge ut papparspengar som betalningsmedel mot löftet att ”någon gång” betala igen det insatta beloppet med mer papperspengar). Likaledes, menade han, är en pappersmyntfot (fiat) nödvändig för att kunna leda en ofri ekonomi.

Under 1980-talet hade Greenspan utvecklats till vad Murray Rothbard benämnde ”konservativ Keynesian” som förespråkade låga underskott och låga skattehöjningar. Han sade sig vara ”pragmatiskt” lagd, och verkade för det mesta tycka att den fria ekonomin var ett ideal som bara existerade på en platonisk nivå. Han var politiskt för att rädda bankrutta statliga välfärdsprogram, var för inflationsbekämpning genom ”gräsrotsrörelser” (det ökända Whip Inflation Now-programmet) och så vidare. Detta var vida känt innan hans tillträde som chef för centralbanken.

Under sin tid som centralbankschef låg han bakom räntesättningar som till stora delar orsakade dot com-bubblan och den nuvarande skuld- och fastighetsbubblan. Drog han några slutsatser om sina egna verk efter dessa konstaterade bubblor? Nej, istället skyllde han antingen på ”girighet” eller på sin ”felaktiga ideologi”. Det var, enligt Greenspan, fel att förutsätta att ”fria marknader” skulle agera självreglerande. 

Greenspan visar tydligt på vad som händer när man skiljer tanke från handling, eller teori från praktik. Om man får spekulera (vilket blir nödvändigt med tanke på vad som undersöks), så bör hans handlingar motiverats av rationaliseringar och verklighetsflykt. Det hade inte varit nödvändigt för Greenspan att invänta det katastrofala resultatet av sitt arbete för centralbanken, det hade han ju redan kommit fram till intellektuellt sett på 1950-talet.

Teori och praktik

Idéer som han bekände sig till förlorade sin betydelse med åren. De storartade idealen som han hade förespråkat under 1960-talet, behövde genomföras successivt. Det blev nödvändigt att genomföra små förändringar ”inifrån” för att kunna nå målet. Det målet krympte sedan till praktiska myrsteg, där medlen förvandlades till ändamålen. Att försöka avveckla centralbanken och verka för en guldmyntfot genom att bli chef för institutionen är ett dödfött projekt. Det vore lika lönlöst att arbeta inifrån Skatteverket för att avskaffa beskattning, eller att arbeta inifrån Migrationsverket för att verka för fri invandring. Greenspan lät sig slukas av det monster han hade lovat att bekämpa. För att kunna se sig i spegeln under alla dessa år, behövde han sannolikt rationalisera ditt agerande med att det var det ”minst dåliga” som kunde göras i ekonomin. Det är väl värt att notera att han aldrig aktivt har tagit avstånd från sin ”ideologi” eller anammat en ny ideologi. Han har helt enkelt slutat att bry sig om idéer.  Det finns dock inget sätt att lura verkligheten, som han själv skrev i ”Gold and Economic Freedom”, och det går inte att säga att man har en ideologi och sedan strunta i den utan konsekvenser.

Konsekvensen för Greenspan är korruption. Han personifierar numer det han sade sig ogilla och vilja motarbeta. Han hade svikit allt han en gång stod för. För att slingra sig ur sitt intellektuella och moraliska ansvar (något han språkligt sett är mycket skicklig på) för sina gärningar, krävs dessutom ett stort mått intellektuell oärlighet.

Även om Greenspans texter är lika giltiga idag som för 50 år sedan, är hans karaktär förfallen och bortom räddning. Försök att använda Greenspans ”avhopp” för att argumentera mot guldmyntfoten, skulle vara nästan lika intellektuellt oärligt som Greenspans egna försök till rationaliseringar.