G&S: Del 67 Att skapa genom att förstöra

I dagens ekonomiska diskurs är få idéer så allmänt spridda och accepterade som att statligt framkallad konsumtion av diverse produkter är av godo för ekonomin i helhet (en. "broken window fallacy"). Idén förespråkas av neo-Keynesianer i allmänhet, och av dess främste företrädare, Paul Krugman, i synnerhet. Exemplen på tillämpningen av idén är legio. Ett axplock; förhöjd skrotningspremie (populärt benämnt "cash for clunkers"), statliga stimulanser för ”gröna” jobb, och det svenska ROT-avdraget.

Alla dessa program och stimulanser utgår från samma premiss: om staten tar skattepengar eller lånade pengar och spenderar detta på ökad konsumtion i en sektor, kommer detta leda till att den ekonomiska aktiviteten ökar i den specifika sektorn och dessutom i angränsande sektorer och servicetjänster, vilket leder till ökade intäkter som kan betala för stimulansen. Stimulanserna ska gärna ske i sektorer som är väl synliga för skattebetalarna, så att de ser att staten ”gör något” åt ekonomin.

Tanken att spenderade pengar på en sektor skulle leda till en nettovinst för ekonomin är dock falsk, vilket demonstrerades redan år 1850 av den franske ekonomen Frédéric Bastiat. Det huvudsakliga felet med idén är att det som skapas av stimulanserna förvisso syns, men att de förstörande effekterna av detta som inte syns är större.

Ett kort exempel som för övrigt finns att beskåda i videoformat: Låt säga att en stad bestämmer sig för att öka den ekonomiska aktiviteten genom att krossa fönsterrutor. Detta ger mer arbete för stadens glasmästare. Intäkterna från alla förtvivlade husägare används av glasmästarna till att köpa nya firmabilar, nyakassaapparater och såklart mer glas. Intäkterna från detta ger också positiva effekter för stadens glastillverkare, billförsäljare och försäljare av kassaapparater, och så vidare. Det här är högst synliga effekter som kan mätas i viss utsträckning.

I processen har dock ett antal glasrutor krossats. Varifrån kommer pengarna till att laga dessa? Ur husägarnas fickor, eller försäkringsbolagen som betalar ut ersättningen för alla krossade rutor. (Försäkringsbolagen får i sin tur in premierna genom höjda premier för butiksägarna.) Vad skulle dessa pengar ha använts till om rutorna hade förblivit hela? Kanske hade några butiksägare investerat i nya kassaapparater eftersom att de gamla krånglade? Kanske hade någon köpt en ny firmabil för att den gamla var sliten? Dessa planer får nu skjutas på framtiden, eller ställas in helt och hållet. Kanske hade inga pengar lagts på detta, utan istället gått till att höja personalens löner, som i sin tur hade lagts på nya kläder, finare mat och fler biobesök. Kanske hade pengarna tagits ut i vinst och investerats i andra näringar?

Det här är de osynliga effekterna som förespråkarna av invasionsförsvar mot utomjordingar och förhöjda skrotningspremier för bilar som stimulansåtgärder väljer att inte räkna med.

Summan av hela idén kan betecknas som följer:

Krossade rutor: En viss summa går till reparationer av glasrutor och dess bieffekter, glasrutorna är trasiga.

Hela rutor: Samma summa går till allsköns konsumtion eller sparande, dessutom finns rutorna kvar.

Nackdelarna som stimulanser i en viss ekonomisk sektor medför stannar inte vid att det leder till nettoförluster i ekonomin. Det leder även till över-, och felinvesteringar och snedvriden konkurrens. Tag det svenska exemplet med ROT-avdrag som exempel. Det räcker inte med att ROT-avdraget har ”stimulerat” fram en rad renoveringar av kök och badrum som annars inte hade ägt rum (och som annars hade gått till något annat som avbetalningar av lån eller sparande). Delar av vanliga lägenheter (framför allt kök och badrum) har i många fall rustats upp för hundratusentals kronor för att öka bostadens värde, vilket är en av de bidragande orsakerna till den nuvarande bostadsbubblan. Argument som att "köken och badrummen var ju ändå slitna, investeringen har bara tidigarelagts" stämmer bara delvis. Om inte ROT-avdraget skulle ha funnits hade lägenhetsinnehavarna senarelagt sina renoveringar (och kanske varit lite mer sparsam med inredningen), men samtidigt spenderat pengarna på annat.

En viktig aspekt av exemplet är också sparande. Pengarna som går till att laga rutor hade kanske delvis sparats och investerats i maskiner eller byggnader som möjliggör en ökad framtida produktion (vilket är det enda sätt välståndet på sikt kan öka välståndet). Den ackumulerade nettoförlusten av att konsumera för tillfället i och med inköp av fönster istället för att spara för större investeringar är alltså ännu större än den blotta förstörelsen av fönsterrutor.

Det mest storskaliga (och destruktiva) exemplet på att staten skulle göra ekonomin en tjänst genom att spendera upplånade pengar är krig eller generell upprustning även utan att krigsmaterielen används. Att utgifter på krigsmateriel är det mest meningslösa av alla stimulanser torde vara uppenbart; utrustningen och det mänskliga kapitalet som binds upp i hären kan inte tjäna något produktivt syfte som helst (glasmästarna i det klassiska exemplet kan åtminstone investera och bli mer produktiva i sitt yrke, som kan ha någon nytta i fortsättningen). Att statliga stimulanser på militären inte fungerar kan vi för övrigt enkelt fråga albanerna om, vars ledare Enver Hoxha byggde mer än 500 000 fullständigt värdelösa bunkrar under sin tid som diktator. Det här ledde såklart inte till att Albanien blev en industriell stormakt, utan snarare lamslogs landets ekonomi av de små skyttevärnen.

Hela det idémässiga tillvägagångssättet kan enklast beskrivas som att ta upp vatten ur en damm och bära bort det till andra änden och hälla i, för att sedan påstå att man har ökat mängden vatten i dammen. Idén att staten kan skapa välstånd genom stimulanser är inget annat än en seglivad myt, som tjänar som en rationalisering för statliga interventioner i ekonomin i form av politiskt populära satsningar.