Vill européerna ta hem sitt guld?

När det gäller världens supermakter inom guldägande är makten koncentrerad kring ett fåtal spelare, som tillsammans äger 59% av det guld som ägs av nationalstater. Dessa är i fallande ordning USA, Tyskland, Italien och Frankrike. Vidare förvarar de sistnämnda tre sitt guld hos den förstnämnda spelaren. I en värld med eskalerande valutakrig innebär det en viss nervositet – som nu håller på att skapa en debatt på hemmaplan hos världstvåan!

Bakgrund

Först en kort historielektion: Under andra världskriget planerade de allierade, ledda av Förenta Staterna och Storbritannien, ett nytt monetärt system för världen. Slutresultatet blev Bretton Woods-eran, som varade mellan 1944-1973. Denna pseudo-guldstandard innebar att det internationella valutasystemet ankrades till dollarn, som i sin tur gick att lösa in mot guld för medlemsländerna (till det drastiskt underprissatta priset $35 per troy ounce). IMF hanterade bytesbalansunderskotten och avgjorde om ett land kunde tillåtas devalvera sin valuta. Guldet spelade en stor roll för balanseringen av den internationella handeln.

År 1950 hade USA 20,000 ton guld i sin ägo, men summan krympte på grund av underskott i handelsbalansen till blott 9,000 ton år 1971. Tyskland, å andra sidan, gick från noll till 3,600 ton under samma period. Så småningom föll Bretton Woods när fransmännen litade mer på guldet än på Nixon, varpå världens största nationer istället anammade flytande växelkurser. I franska Le Figaro hade man nyligen ett reportage där Banque de France inför en spänd journalist visade upp guldet, som repatrierades från New York för ett antal decennier sedan. Men än idag har de största exportmaskinerna från 50/60-talet kvar mycket av sitt guld i New York!

Även etablissemanget börjar ifrågasätta

I dagarna har den tyska tabloidtidningen Das Bild uppmärksammat den växande debatten kring tyskarnas guld. Professor Jörg Baetge säger till tidningen att han som jurist vill se en revision av guldtackorna vart tredje år och att Bundesbank inte genomfört någon sådan på länge. Parlamentsledamöter, däribland den utrikespolitiske experten Philipp Missfelder (CDU), vill undersöka saken närmare – och genomföra någon form av revision av det tyska guldet som förvaras hos amerikanska Federal Reserve. Men Missfelder fick kalla handen!

” – Jag blev chockerad. Först sa de att det inte fanns någon lista [på tyskarnas bullions]. Sen fanns det en lista, men den var hemlig. Sen sa de till mig att förfrågningar av detta slag kan äventyra förtroendet mellan Bundesbank och Federal Reserve!”

Tidningen förklarar sedan för läsaren att det finns mer guld i Federal Reserves valv på Manhattan än i det ”legendariska” Fort Knox. (Fort Knox konstruerades för övrigt år 1937 med syftet att förvara guldet som Franklin D Roosevelt konfiskerade från amerikanska medborgare till underpriser.) Med 7000 ton guld är denna plats världens största guldvalv. Men vadan denna opacitet? Varför anses inte guldreservernas tillstånd angå vare sig tyska politiker eller medborgare i USA och Tyskland?

Man kan tycka att dessa tillgångar, som utgjorde stommen för internationell handel under tre decennier, borde granskas och att hanteringen borde ha en viss form av transparens. När allt kommer omkring behöver man inte utelämna säkerhetskritisk information i rapporteringen. Ändå genomsyras världens guldbestånd av ett hemlighetsmakeri, som nu faktiskt skapar viss uppmärksamhet hos mer populistiskt inriktad media och politiker.

Psykologin bakom charaderna

Varför amerikanerna är så känsliga gällande guldreserven finns det många teorier om. En del spekulerar i att man är rädd för att det ska komma fram att vissa guldtackor är förfalskade (bl.a. sägs axelmakterna ha guldpläterat wolfram under andra världskriget). Andra menar att man vill mörka att det leasats ut guld på öppna marknaden från dessa lager. Den tredje (och minst spekulativa) teorin är att Federal Reserve helt sonika inte vill att alltför mycket uppmärksamhet riktas mot guld som tillgångsklass. De ser guldet (och det stigande guldpriset) som ett hot mot deras legitimitet (och mot dollarn). Kanske är det så enkelt som att det handlar om avundssjuka, rädsla, arrogans och vikten av att ge rätt gester?

I vilket fall som helst kommer allvarligare saker hända vid nästa större valutakris i världen. När Hugo Chavez nyligen lät skeppa hem 160 ton av Venezuelas guld från Europa handlade det mycket om att ”markera” för omvärlden. Om dollarns värde börjar svaja tillräckligt kraftigt kan vi tänka oss att tyskar och italienare känner desperation och överväger att göra samma sak. De har vardera 15-20 gånger större reserver, och då handlar det plötsligt om så mycket mer än att bara göra ett statement. Om de utländska centralbankerna en dag skulle ta hem 7000 ton guld förändras psykologin på valutamarknaden i grunden...