G&S: Del 68 Om alkemin vore sann

Alkemi var och är den mystiska övertygelsen om att olika varor kunde transmuteras till ädlare sådana, däribland silver och guld. Målet med detta skulle vara att producera panacé, eller universalläkemedlet som skulle bota alla åkommor och förlänga livet i oändlighet. Föreställningen hade fler sidor än detta och producerade en mängd örtblandningar med dubiös verkan på hälsan. Sinnesbilden i den moderna världen är dock skäggprydda gubbar som står och rör om i en gryta för att producera guld. Även om vi vet att de aldrig lyckades producera ett gram av metallen, är det intressant att leka med tanken att guld någon dag skulle kunna produceras i överflöd till en minimal kostnad. Vilken skulle effekten bli på guldpriset, och skulle den variera om ett land hade guldmyntfot eller inte?

Vi kan börja med att konstatera att världens befolkning inte bara innehar guld, utan att det faktiskt även konsumeras. En viss mängd försvinner varje år genom borttappade smycken, tandguld eller annat medicinskt guld som följer med somliga ner i graven, slitage på smycken och mynt eller genom elektronik som skrotas. Detta behöver ersättas, varför produktionen är nödvändig. Att mängden guld ovan jord tillgängligt för investering eller konsumtion ökar är inget problem, utan är praktiskt med tanke på att antalet människor ökar. Skulle mängden guld ovan jord vara konstant skulle priset av nödvändighet stiga år för år, eftersom betalningsförmågan hos ett ökande antal människor skulle stiga.

Vad som däremot skulle kunna vara destruktivt för guld i egenskap av värdebevarare är möjligheten att till en mycket låg, eller helt försumbar, kostnad framställa oändliga kvantiteter av varan. Det möjliga fenomenet är inte helt begränsat till ett tankeexperiment. Idag finns metoder för att framställa mikroskopiska mängder guld i laboratorier, men detta har krävt så stora mängder energi att processen knappast kan bli lönsam. I framtiden är det möjligt att större kvantiteter kan framställas av icke-ädla metaller, metoder som redan har prövats även om de utlovade resultaten har uteblivit. (Framställning av 1 500 ton guld per år som har föreslagits är en högst betydelsefull del av världens nuvarande produktion som är cirka 2500-3000 ton per år.)

Frågan om källan på nytt guld är dock inte så betydelsefull som det kan verka. Om en kemisk eller nukleär process kan framställa hälften av dagens årliga produktion av guld ur gruvor, skulle det vara det samma som att en ny fyndighet skulle upptäckas och exploateras. Det betydelsefulla i sammanhanget är istället kostnaden för att tillverka eller bryta guld, vilken kan påverkas starkt av upptäckten av nya fyndigheter som exempelvis Sydafrika. Låt säga att gruvdrift endast skulle vara lönsamt på en prisnivå i närheten av $ 1000 per troy oz, och kemisk framställning skulle vara lönsamt vid en prisnivå kring $ 800 per troy oz. Detta skulle medföra att den kemiska processen skulle kunna konkurrera ut gruvdriften, och att gruvorna skulle ligga stilla om priset befann sig under lönsamhetsnivån. Det skulle också betyda att guldpriset sannolikt inte skulle falla under lönsamhetsnivån för den billigaste processen, och därmed finns inget inneboende problem med att utvinna guld på konstgjord väg.

Även om guld framställs kemiskt, ur världshaven eller nukleärt finns kostnader för detta. Så länge guld har en betydande produktionskostnad, kommer det att innebära att varan är knapp. Läsaren ska inte glömma att en del av produktionskostnaden är energin som krävs för att producera en vara. Eftersom många processer är möjliga, men kräver mycket stora mängder energi, förblir de olönsamma. Även om råvarorna för att syntetisera guld skulle vara någon billig basmetall och elektricitet, skulle kostnaden för dessa ändå utgöra ett prisgolv för guldet. Därmed kommer guldet i det här läget att förbli en relevant och rimlig metall som kan användas som en valuta.

Ponera då att guldet (på något vis) blir lika kostsamt att tillverka som järn. Nu har läget förändrats radikalt. Basmetaller, som järn, uppfyller alla krav som ställs på en monetär metall, utom en: värdedensitet. Det skulle, med tanke på att järn är så pass vanligt förekommande, vara enormt opraktiskt att använda det som bytesmedel. Guldet har förvisso fördelen att det är mer hållbart mot rost och liknande angrepp, men i ett val mellan guld och järn skulle nog de flesta människor välja att handla med järn, eftersom att järn har betydligt fler användningsområden än guld.

Genom att fem kilo guld i det fallet kan framställas till samma kostnad som en hantel på ett gym, har guld förlorat en av sina viktigaste monetära egenskaper. Besparingar i guld skulle därmed värdelösa, och ett samhälle med guldmyntfot skulle behöva hitta en ersättare till guldet som valuta.

Om guld skulle kunna syntetiseras till en försumbar kostnad är det dock inte osannolikt att alla metaller skulle kunna produceras på ett liknande sätt. I det fallet skulle den ekonomiska nyttan av att ha i princip gratis metaller enormt överväga nyttan av att ha guld som valuta. Betänk bara alla tillämpningar svårtillverkade eller dyra metaller har inom industrin, och hur dess användningsområden begränsas av kostnaden. Sett i relation till detta blir jakten på en ny bas för valutan en petitess.