G&S: Del 70 Definitionen av en blandekonomi

 

Premissen för ekonomisk frihet är individualism, närmare bestämt uppfattningen att individer innehar rättigheter som inte får kränkas av andra människor eller av staten. Rättigheter är, och kan endast vara, rätten att agera, det vill säga rätten till handling. När dessa handlingar inskränker på andras handlingsförmåga genom tvångsmedel, kränks den andres rättigheter, och därmed är agerandet otillåtet. För att konkretisera: äganderätt är rätten till att arbeta för att spara ihop egendom, inte rätten till någon annans egendom eller arbete. I ett land som upprätthåller individuella rättigheter är användandet av våld i mellanmänskliga relationer i bästa fall helt förbjudet, och i sämsta fall kraftigt begränsat. Följden av att  upprätthålla individuella rättigheter är ekonomisk frihet, utan statliga regleringar av ekonomin.

 

Premissen för ekonomisk ofrihet är kollektivism, närmare bestämt tanken att en grupp har ”rätten” att disponera över alla medlemmars produktion, handlingar och, ytterst sett, liv. ”Rättigheter” tillerkänns enbart grupper, inte individerna som utgör den. Gruppen kan i sin tur bestå av en familj, en klan, en ras, en klass eller en annan enhet. Under kollektivism är individens väl och ve underkastat gruppens välbefinnande. Vad som är gott eller ont bedöms utefter hur det gynnar eller missgynnar kollektivet, och individen är i det sammanhanget oviktig. Rättigheter existerar inte under denna premiss, eftersom att all tilldelning av resurser görs efter ”det allmännas” tillstånd. Följden av detta är ekonomisk omfördelning, hög beskattning eller ren planekonomi.

 

Dessa två är de fundamentalt sett verkande krafter som finns i samhällsutvecklingen. Frihet eller tvång. Individualism eller kollektivism. Detta innebär dock inte att alla länder befinner sig i total frihet eller total ofrihet. En allmänt spridd uppfattning i Sverige verkar vara att landet, i egenskap av att inte vara Nordkorea, måste vara ett ”kapitalistiskt” land. På samma sätt måste regeringen, på grund av sina starkt begränsade omregleringar, förespråka ren kapitalism. Sådana slutsatser förbiser de fundamentala likheter och skillnader som föreligger mellan länderna.

 

Kollektivismen i sin renaste form har tidvis existerat i olika länder, även om länderna som har försökt implementera det kommit så nära total svält och förstörelse att ledarna har varit tvungna att acceptera ett visst mått av frihet. Individualismen i sin rena form, vilket medför lassiez faire-kapitalism har dock inte existerat i något land, även om somliga länder har kommit nära att uppnå frihet under kort period (det främsta exemplet är USA under den senare hälften av 1800-talet).

 

Vad som torde stå klart efter en kort studie är att USA med ovan nämnda definition inte är ett kapitalistiskt land. Det torde också stå klart att Kina idag inte heller är ett kommunistiskt (eller rent kollektivistiskt) land. Istället befinner sig ländernas ekonomiska och politiska status i ett mellanläge.

 

Mellanläget kallas ”blandekonomi”. En blandekonomi har två element som existerar parallellt och i olika grader; frihet och tvång, eller marknadsmekanismer och statliga interventioner. En blandekonomi (vilket snart sagt alla länder i världen är) kan på ytan verka politiskt stabilt, men under ytan pågår inget mindre än ett kroniskt ekonomiskt inbördeskrig. Att ”lyckas” i en blandekonomi handlar lika mycket om att vinna konsumenternas förtroende på marknaden, som att tillskansa sig fördelar på bekostnad av sina konkurrenter med politiska medel och påtryckningar. 

 

Som ovan nämnts utgör ”det allmänna intresset” rättfärdigandet av alla politiska beslut. Eftersom inga objektiva eller rationella definitioner kan finnas av vad som ligger i det ”allmänna intresset” för tillfället, utgör varje dag en kamp mellan ekonomins aktörer om vems intresse som utgör ”det allmänna”. Ensamma aktörer klarar sig sällan, och tvingas därför att gå samman med andra i rena gäng (så kallade ”intresseorganisationer”).

 

Ett system som består av en uppsättning intresseorganisationer och politiker som konstant bråkar om vilken subvention, skatt och tull som ska gälla för olika varor och sektorer, är givetvis inget stabilt system. Antalet grupper med olika intressen ökar ständigt, alla vill ha en del av kakan (som alltid ska bakas av ”allmänheten”, det vill säga skattebetalarna) och ingen är intresserad av att beskydda individuella rättigheter. Resultatet blir en strid ström av ny lagstiftning och lagändringar, utan klart syfte eller motivering. Eftersom att ekonomiska kontroller skapar problem som marknaden inte tillåts lösa, uppstår ”behovet” av ökade kontroller. Korta perioder av omregleringar (eller ”nyliberalism” som somliga benämner det) ger blott respiter från en oundviklig rörelse mot diktatur och statlig styrd ekonomi.