Europeiska skuldkrisens beståndsdelar

En viktig beståndsdel i den europeiska skuldkrisen är de enorma bostadsbubblor som blåsts upp genom billiga krediter. Krediter som europeiska regeringar kunnat sanktionera med hjälp av understöd från EU. 

Delar av europas skuldkris liknar det som skedde i USA under 2006-2008 då USA:s subprime-lånemarknad kraschade. George W Bush utannonserade den 17 juni 2002 sitt statsunderstödda låneprogram för att öka stödet till "minoritetsmarknader" med 440 miljarder dollar. Låneprogrammet som drevs via så kallade GSE - "Governmen Sponsered Enterprise" - innebar att bolåneinstitut som Fannie Mae och Freddie Mac garanterade bolån till folk som egentligen inte borde fått låna. Detta blåste upp en gigantisk bostadsbubbla och resten är historia.

Men bostadsbubblor - i länder som Irland och Spanien - är bara ett symptom av EU:s skuldproblematik.

I euroområdet knyts 17 länder tillsammans i en gemensam valutaunion. Det är en monetär union, där alla medlemsländerna har samma valuta med samma växelkurs mot alla andra valutor, så som dollar yen och svenska kronor. Tanken med maastrichtfördraget och i förlängningen hela EU-projektet var att tidigare handelshinder skulle försvinna så att friare handel skulle hjälpa till att återuppbygga det krigshärjade europa och därmed främja välstånd och fred.

Efter att Berlinmuren hade fallit var europa enat. Nu kunde man ta den ekonomiska integrationen ännu ett steg längre och införa en gemensam valuta för att göra handel över gränserna ännu enklare. När euron infördes 1999 försvann inte bara de egna ländernas valutor utan även kontrollen över den monetära policyn, som till exempel räntor. Däremot behöll länderna kontrollen över finans- och skattepolitiken - den fiskala policyn.

Stater kan bara spendera lika mycket som de tar in i skatt. Vill de spendera mer (vilket de tyvärr oftast vill) måste de låna dessa pengar. Innan unionen kunde länder som Grekland inte låna obegränsat och inte till vilken ränta som helst. Men efter den monetära unionen förändrades allt. Istället för 18% kunde nu länder som Grekland låna pengar till samma ränta som Tyskland. Länderna i euroområdet tog helt enkelt allt på samma kreditkort och det kreditkortet råkade tillhöra Tyskland, som med sin starka ekonomi hade mycket god kreditvärdighet. 

Tyvärr är det sällan särskilt bra att ge någon tillgång till obegränsad kredit. Grekiska politiker är inget undantag. De lovade fler statliga jobb och extremt generösa pensionsplaner, och allt betalades med lånade pengar. Statsskulderna i länder som Grekland, Portugal och Italien ökade kraftigt och betalades av med hjälp av nya lån.

I Irland och Spanien ledde tillgången av billiga krediter till enorma bolånebubblor. Alla i euroområdet - banker, företag och stater - lånade till varandra, vilket gjorde att den europeiska ekonomin blev extremt sammanflätad. Så länge allt funkade ledde detta till väldigt effektiv handel och ekonomin växte så det knakade. Men upplägget skapade också stor sårbarhet.

När världsekonomin tvärstannade i slutet av 2008 blev det genast problem i hela euroområdet. Den grekiska ekonomin kunde omöjligt funka utan en ständig ström av billiga krediter och snart fick man skära ner på jobb i den offentliga sektorn vilket ledde till stor arbetslöshet. I och med att euroområdets ekonomi var så tätt sammanflätad blev det stora problem i resten av europa och hela interbank-systemet frös ihop. Ingen litade på någon.

De kulturella skillnaderna mellan Tyskland och Grekland är påtagliga. Tyskarna har en förhållandevis konservativ inställning till skulder och finanser och är generellt sett finansiellt återhållsamma. Man lånar ogärna om man inte måste. Den tyska hyperinflationen i 1920-talets Wiemar-republik - då den tyska D-Marken till slut blev helt värdelös - finns i någorlunda färskt minne. Därmed har staten haft en betydligt mer balanserad budget. Inträdet i euron ändrade inte detta nämnvärt. 

I Grekland däremot har staten länge haft problem att driva in skatter för att betala sina utgiftsprogram. Grekiska statsanställda har åtnjutit fördelaktiga pensionsavtal men det har för många varit lätt att undgå att betala sina skatter. Efter inträdet i eurozonen försvann detta problem. Nu kunde man låna pengarna istället för att driva in dem genom impopulära skatter.

Vi ser här problemet med att ha en gemensam monetära policy utan att även ha samma finans- och skattepolitik. Men om ECB fick makt över alla dessa 17 länders skattepolitik, skulle det inte vara en allt för stor inskränkning av de enskilda ländernas suveränitet? 

Oavsett den framtida utvecklingen finns det en risk att euro-projektet och den europeiska valutan kommer att upplösas inom en inte allt för lång framtid. Huruvida det kommer ske genom en plötslig kollaps eller genom en långsam omställning är svårt att säga.

En av de bästa sätten att skydda sig mot en storskalig monetär kollaps är förstås att spara i guld och silver. Guld och silver är en form av pengar som aldrig har blivit helt värdelösa och som inte vet några nationsgränser. 

Videon nedan är från i februari i år och den visualiserar den europeiska skuldkrisen på ett bra sätt:

Med vänlig hälsning
Gustav Andersson
Liberty Silver AB