Ja, jag ser att du har fört fram den här poängen ett antal gånger, och jag håller med dig i det du skriver. Problemet är dock att få folk att acceptera dessa skuldebrev. De kanske inte litar lika mycket på dig som de litar på staten eller en bank?

Om vi får et kontantlöst samhälle:

För en vecka sen köpte jag ett digitalkamera av min kompis, som är utan arbeta. Är man utan arbete i Danmark får man bara ha 10.000 DKK i banken. Självklart betalade jag honom cash! "Men", frågade jag honom, "vad om vi hadde ett kontantlöst samhälle?". "Fortfarande cash", sa han, "men då skulle du få betala meg i euro, engelska pund eller swiss francs, som jag da kunde växla til DKK senare!".

Hey - detta kunde vara svaret, alternativet :-)

Om vi får ett kontantlöst samhälle då kan vi fortfarande handla diskret med värandra - vi köpar stark cash i Forex, har pengar på fickan og betalar bare dom vanliga räkningar, ICA och annat med kort!

Men oj, dom kriminella skulle väl göra det samma!
Självklart - allt från prostitution til drugs skulle bara vära til salu for cash i utomlandskt valuta!

Konklusion: Big Brother samhället skulle snart se, at ett kontantlöst system vill göra även Farbror Jönsson til en sorts kriminel = mission falied :-)

Ja, givetvis är det svårt eller omöjligt för en okänd person att utfärda skuldebrev som godtas i den allmäna handeln. Å andra sidan kan man faktiskt i någon mening anse att skuldebrev utfärdade av helt vanliga pengar används i den almänna handeln därigenom att bankerna faktiskt godtar sådana underliga skuldebrev genom att ge ut ett slags standardiserade "skuldebrev" vilka allmänt benämns visakort i utbyte mot "underliga" skuldebrev.

Så om Nilsson belånar sin villa och banken sedan "tankar" på Nilssons visakort ur tomma intet så kommer Nilsson sedan i någon mening att sätta sitt eget skuldebrev i cirkulation genom att exempelvis köpa en bil med hjälp av sitt visakort.

Så i den allmänna handeln cirkuleras strängt taget en förskräcklig massa konstiga skuldebrev utfärdade av helt vanliga svenssöner om än att de jure de fordringar som cirkuleras är riktade mot banker.

Men en bank är egentligen bara en mellanhand eller ett mellanled som bedömer huruvida Nilsson är solvent och om den befinner så vara fallet så utfärdar den ett skuldebrev i utbyte mot Nilssons skuldebrev och bankens skuldebrev roterar sedan runt i handeln.

Så om Handelsbanken bedömer att den kan bevilja Nilsson kredit så betyder faktiskt detta att Nilssons skuldebrev har erhållit acceptans i den allmänna rörelsen.

Om Nilsson emellertid mette Greve Gyldensvans och "alla" visste vem Greve Gyldensvans var och Greve Gyldensvans ägde ett jättelikt jordagods i det bördiga Skåne och vi fortfarande hade privat sedelutgvning och Gyldensvans själv gav ut sedlar, det vill säga skuldebrev, så kan man tänka sig att Greve Gyldensvans kunde hoppa över banken som mellanled, själv trycka sedlar och sedan ge sig ut på shoppingrunda.

Greve Gyldensvans skulle definitivt framakalla en viss inflation genom att ge ut sedlar betalbara i guld under förutsättning att sedlarna godtogs och på grund av grevens stora rikedom i form av jord är det troligt att sedlarna skulle godtas.

Gyldensvans har ju så att säga gjort sitt jordagods till ett slags guldgruva.

Å andra sidan innebär det faktiskt en viss risk för greve Gyldensvans att ge ut sedlar. De som får sedlarna i sin hand har ju vissa rättigheter i förhållande till greven under förutsättning att greven inte kan betala i reda pengar det vill säga guld. Dessutom kan greven använda sig av motfordringar, men kan greven varken "stampa" fram guld eller motfordringar så innebär detta en risk för att han skall bli av med sitt jordagods. Sedelutgivning utan motsvarande guldreserv är alltså inte bedrägeri, eftersom sedeln ger den som lyckas komma över den stora rättigheter i förhållande till utgivaren.

Sedelutgivning är däremot inflationär. Prisnivån uttryckt i guld stiger, allt annat lika, i takt med en ökande sedleutgvning.

Real bills doctrine handlar om att en ökande handel, förutsatt en konstant allmän prisnivå, kräver mera transaktionsmedel. Växlar är en form av skuldförbindelser och transaktionsmedel. Förutsatt exempelvis att Sverige hade guldyntfot och privat sedelutgivning så skulle givetvis sedelstocken vara större i Stockholm än i Söderköping, men prisnivån vara ungefär den samma.

I takt med en ökande handel kommer dessutom sedelstocken att öka i omfattning, men detta kommer inte att leda till en ökande prisnivå utan kreditexpansionen kommer endast vara just så stor som krävs för att handeln skall kunna expandera utan att detta medför en fallande prisnivå. Om mängden varor och tjänster ökar så borde ju allt annat lika den allmänna prisnivån falla, men enligt Real Bills Doctrine, som jag tolkar den, kommer det helt spontant att uppstå en kreditexpansion som automatiskt genom en marknadsprocess tillser att det uppstår lika mycket nya transaktionsmedel som krävs för att handeln skall öka utan fallande priser och dessutom kommer det heller inte att uppkomma någon excessiv kreditexpansion som ökar penningmängden ( i vidare bemärkelse) mer än tämligen precis just så mycket som krävs för att handeln skall kunna öka utan att den ökande handeln blir någon orsak till fallande priser.

Om RBD är korrekt innebär detta alltså att prisfallet 1873-1896, INTE berodde på den ökande världshandeln. Ökande världshandel ger ju automatiskt en motsvarande kreditexpansion.

De fallande priserna berodde istället på att guldets pris behövde stiga för att bringa efterfrågan och utbud på guld i balans. Hade man hittat stora lättbrutna guldgruvor så hade detta gett en stigande prisnivå och när så skedde 1896 i Kalifornien började priserna att stiga trots att mängden papperspengar vida översteg mängden guld. Rimligen borde en så marginell ökning av penningmängden inte ha någon större betydelse, men en ökande förekomst av lättbrutet guld innebär ju att guldets marknadspris måste sjunka för att bringa efterfrågan och utbud i balans.

Samtidigt borde enligt RBD, vilket jag redan påpekat, en ökande världshandel ge upphov till att just så mycket kreditexpansion att en ökande handel inte framkallar prisfall, men heller inte kreditexpansion bortom vad krävs för att cirkulera den ökande handeln. Ökande produktion av varor och tjänster är alltså neutral med avseende på prisnivån.

Ja, precis! I ett kreditsystem kan man göra ickelikvida tillgångar - som ett hus eller bil - till en likvid tillgång.

Det är det som är det fina och det är detta som många inte verkar förstå. Ute i samhället cirkulerar bilar, hus, företag, m.m., som pengar i form av olika sorters bankkredit. Den beräkningsenhet som vi använder är dock SEK. Men det är inte SEK i sig.

Att det inte finns några pengar på banken (SEK) är eftersom de befinner sig ute i samhället i grannens hus, i din brorsas bil, i din syrras frisörsalong, etc.

Ja, problemet är att det finns något som kallas SEK och att det finns en myndighet som kan trolla fram hur mycket SEK som helst. Det är också ett problem att det finns en insättningsgaranti. Allt som krävs är guld, skuldebrev, växlar och checker. Sedan får marknaden sköta resten.

Free-banking är finansiell laissez-faire.

Fractional Reserve Banking är ingenting annat än en helt naturlig och sund praxis som uppkommer under fri utgvning av skuldebrev.

Insättningsgaranti är väl egentligen inget problem, om den utformas som en försäkring..

Ser man det som en försäkring så är det väl OK, MEN då bör ju "försäkringspremien" betalas av bankerna och/eller dom som har pengar insatta på banken.

Inte som idag av skattebetalarna via staten.

https://www.riksgalden.se/Insattningsgarantin/Insattningsgarantin%20infoblad%20juli%202011.pdf

"Garantin finansieras genom avgifter från de anslutna instituten. Riksgälden ansvarar för att betala ut ersättning, beräkna och ta ut avgifter och ge allmän information om garantin."

Hitintills har bankerna betalat in ungefär 3% av de belopp som omfattas av insättningsgarantin. Så 97% står ju skattebetalarna fortfarande för vad jag har hört.

Jag betvivlar starkt att det på en verkligt fri marknad kan uppstå en insättningsgaranti.

Insättningsgarantin är ju ett sätt att hålla dem skadeslösa som av ena eller andra anledningen har deponerat medel hos banker vars kreditgivning har varit ansvarslös.

Man kan likna det vid ett system där de som av ena eller andra anledningen köpt en bil som senare krånglar skall hållas skadeslösa. Om man köper en billig bil från en mindre välkänd tillverkare får det rimligen anses att risken för problem är större än om man köper en dyr bil från en välkänd tillverkare. Köper man en rumänsk Dacia istället för en tysk Mercedes-Benz vet kan man anta att man gör det först och främst därför att en Dacia är mycket billigare än en Mercedes-Benz. Samtidigt vet man om att Dacia är ett mindre prestigefyllt varumärke och att ingen blir förvånad om Dacian krånglar mer än en Mercedes-Benz och att Mercedes-Benz är mycket mån om märkets goda rykte och att därför risken för ett måndagsexemplar är mindre än om man köper en Dacia.

Det är givetvis absurt att tänka sig att det skulle uppstå ett försäkringssystem till vilket alla biltillverkare betalade in pengar och ur vilken kassa reparationer skulle betalas. De som köpte dyra bilar med hög kvalitet skulle alltså betala reparationerna av sämre bilar i syfte att stegra den allmänna efterfrågan på bilar. Om systemet vore frivilligt skulle det ju vara meningslöst för kvalitetsbilstillverkarna att bidra till kassan eftersom de endast skulle bidra till kassan, men inte behöva några bidrag från kassan.

Det hela skulle ju vara en överföring av medel från tillverkare av kvalitetsbilar till tillverkare av sämre bilar och såldes måste man tvinga tillverkare av kvalitetsbilar att bidra till kassan.

Bara om samtliga svenska bankväsenden går i konkurs samtidigt.
Alla försäkringar bygger på statistik. Det är inte tänkt att var och en skall betala en premie som är så hög att den till 100% täcker kostnaderna i händelse av inbrott (Det vore absurt. Vem skulle vilja teckna en så dyr försäkring?). Man betalar bara en premie som är så pass hög att den betalar kostnaden för ett inbrott multiplicerat med sannolikheten att ett inbrott verkligen sker.

Har du belägg för att de 3% som du hävdar att bankerna betalat in inte täcker kostnaden för kursande banker, multiplicerat med sannolikheten för att de går i konkurs?